Är det OK att ljuga för den goda sakens skull? Den frågan har blivit aktuell sedan feministikonen Linnéa Claeson ånyo avslöjats med att fara med osanning och kraftigt överdriva sin utsatthet.

Claeson har länge utmålat sig som ett offer för patriarkatet och mer utsatt för hot, hat och trakasserier än någon annan svensk kvinna.

Hon har även målat en bild av feminister som en särskilt utsatt grupp när det i själva verket knappast finns något så accepterat i dag som att vara feminist. Hur annars ska man förklara att Linnéa Claeson inte bara prisats för sitt ”arbete” utan också fått delta i folkkära program som Let’s Dance och rent av vara programledare i Svenska Hjältar? Då är man inte utsatt utan tvärtom oerhört privilegierad.

Jag har länge varit tveksam till om hennes berättelser om dagliga dickpics och konstanta trakasserier i den omfattning hon påstått verkligen kan stämma. Ett tecken på att något inte stod rätt till var när en dåtida lagkamrat i Claesons handbollslag sade att även hon hade fått dickpics någon gång med att Linnéa Claeson ”verkar få 20 gånger så många”.

I takt med att Claeson gjort sig ett namn där hon i praktiken livnärt sig på just bilden av att vara utsatt, har det funnits incitament för henne att tänja på sanningen lite. Eller helt enkelt bara ljuga. För vem skulle fortsätta skicka bilder eller meddelanden till en person som blivit rikskändis för att lägga ut allt på nätet?

Nu vet vi att Claeson inte bara överdrev utan också ljög. Efter flera dagars total tystnad har hon slutligen svarat på kritiken. Det är uppenbart att hon fått hjälp att formulera sig. Claeson säger att hon ”välkomnar granskningen” och att hon måste bli ”tydligare”.

Inte bara riktiga jämställdhetsivrare, det vill säga antifeminister, utan även feminister och offer för sexuella övergrepp har reagerat med ilska på Claesons lättsamma förhållningssätt till sanningen. Patrik Sjöberg, ett verkligt offer, skriver att han mår illa och konstaterar att ”nu ser man en självutnämnd superwoman och så kallad hjältinna breda ut sig överallt i media med uppenbara lögner och plagiat profiterar på sin egen livslögn.”

Andra menar att Claeson gjort feminismen en otjänst. Så är det sannolikt, och detta kan vi egentligen bara tacka henne för. Även utan likvärdigt motstånd lyckas elitfeministerna ofta själva snubbla på sina egna fötter och lögner till slut.

Fascinerande nog försvaras hon även av flera, däribland av feministkriminologen Nina Rung som menar att oavsett om Claeson skulle ha hittat på eller överdrivit har det inte skett någon skada. Hon gjorde det i så fall för en god sak.

Det är ett intressant resonemang som känns igen från den postmoderna vänstern. Sanningen är alltid relativ, allt handlar om upplevelser (fråga Cissi Wallin och Fredrik Virtanen), ingen har rätt att ifrågasätta vad just jag har upplevt. Även om det finns sakliga bevis för att jag helt enkelt far med osanning.

Om denna avklädning får några konsekvenser för Linnéa Claeson som nationell feministhjälte återstår att se. Hon uppger i alla fall själv att hon är chockad över kritiken, och det kan jag förstå eftersom hon aldrig fått en kritisk fråga tidigare.

Kanske blir det färre okritiska hyllningsintervjuer i TV, vem vet. Men troligen fortsätter allt ungefär som vanligt. Så länge du har rätt värdegrund är lögner och överdrifter inget problem. Inte när du är en del av värdegrundsetablissemanget.

Läs även:
Emilie Roslund: Med offerskapet som inkomstkälla