”Vi måste stå upp för det öppna samhället” brukar det heta efter ett terrordåd. Vi hörde det uttalas, nästan reflexmässigt, efter dådet på Drottninggatan 2017. Men vad betyder det egentligen? Finns det en faktisk innebörd eller har det som så mycket annat bara blivit en innehållslös floskel?

Sverige brukar pekas ut som ett av världens mest öppna länder. I begreppet skulle vi kunna lägga in nästan vad som helst. Öppet för utländska investeringar, för studenter, turister och så vidare. Men det säger också något om den struktur och organisation som vårt land är byggt på med närhet mellan myndigheter och medborgare och, jämfört med många andra länder, också mellan politiker och väljare.

Enligt Karl Popper definieras ett öppet samhälle av att individen får göra och stå för egna val, vilket inte är fallet i ett auktoritärt samhälle som vilar på det kollektivas ”bästa” och där den enskildes intressesfär är ytterst begränsad. Här ingår även transparens och respekt mellan makten och medborgarna, demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

I grunden är allt detta något positivt. Men som bekant har vår beryktade öppenhet, i ordets direkta bemärkelse, även kommit att omfatta andra områden. Kriminalpolitiken, exempelvis. Och inte minst migrationspolitiken, där migranters rättigheter prioriterats före den inhemska befolkningens. Numera kan vi även addera hbtq-rättigheter och menskonst till begreppet.

Att parollen ”vi måste stå upp för det öppna samhället” användes efter terrordådet på Drottninggatan var särskilt ironiskt då gärningsmannen kunde begå dådet just till följd av den svenska öppenheten. Den gäller nämligen även ”papperslösa”. Akilov var en av många som skulle ha utvisats men dröjde kvar i landet. Han var en av dem som regeringen Reinfeldt beslöt ge tillgång till tandvård för 50 kronor.

När öppenheten går för långt leder den småningom till ett mer slutet samhälle. Det är detta som håller på att hända i Sverige i dag.

Yrkeskategori efter yrkeskategori utsätts för hot, våld och kränkningar. Nu är det inte längre bara blåljuspersonal som drabbas. Lärare, busschaufförer, städare, butikspersonal – helt vanliga människor är i dag måltavlor för kriminella glin och gäng vars moral inte överensstämmer med den övriga befolkningens.

Vi ser fortfarande hur samhället tafatt försöker orientera sig efter denna verklighet. Lagstiftningen släpar efter, och politikerna gör sig ingen brådska eftersom de samtidigt har en Sverigebild att ta hänsyn till.

Svaret från offren är oftast att först beklaga utvecklingen, därefter att ta in ordningsvakter eller väktare. Någon hjälp från polisen är nämligen inte att vänta för sådant som betraktas som ringa förseelser. Kameraövervakning, begränsad kontanthantering och försäljning av vissa produkter bakom disk är några vanliga motåtgärder handlare kan vidta.

I tisdagens Studio Ett berättade handlare om hur de utsätts för systematiska stölder och vad som händer när personalen försöker ingripa. Gäng betraktar butikerna som deras privata skafferi, och någon hjälp från polisen är inte att vänta.

Detta är den så kallade vardagsbrottsligheten. Den ges inte alls samma uppmärksamhet som det rekordstora antalet sprängningar, men den drabbar fler. Varje dag, året runt. Vem vill driva en affär under dessa förutsättningar?

Bit för bit har det så kallade öppna samhället dragit sig tillbaka. Det är inte öppet för vanliga medborgare längre utan för kriminella som profiterar på oss andra. De ser att de kan komma undan med stölder, bilbränder och rån. Ja, till och med sprängningar.

Rubriker kommer och går. Vi glömmer fort. Drygt 11 veckor har gått sedan en kvinna med ett spädbarn i famnen avrättades på öppen gata, om någon minns.

Hela det politiska Sverige reagerade. Justitieministern tog i och lovade att gärningsmannen skulle ”jagas till världens ände”. Sådana kraftuttryck blir enbart pinsamma när alla vet att gärningsmannen mest sannolikt aldrig kommer fångas, och att denne i händelse av att faktiskt bli gripen och dömd kan räkna med hela rättssamhällets varma kram i form av straffrabatt och tidig frigivning.

Detta är det beryktade öppna samhället i praktiken. Det vänder andra kinden till mot samvetslösa kriminella och skickar notan till vanligt hårt arbetande folk. Konsekvenserna av svängdörrar vid gränsen, ett underdimensionerat rättsväsende och en låt gå-attityd i såväl skolpolitik som i kriminalpolitik har varit väldigt tydliga.

Vissa fortsätter envist att prata om ”solidaritet”, ”medmänsklighet” och ”humanism” samtidigt som det gamla Sverige i ordets rätta bemärkelse stjäls och sprängs bort bit för bit.

Samhället har visat sig vara öppet för den som är samvetslös nog att utnyttja det. För alla oss övriga blir dock konsekvensen att vi intar en igelkottsposition och sluter oss alltmer.

Den vanlige svensken förväntas stå upp för det öppna samhället. Men vem står upp för den vanlige svensken?

Lyssna även på:
Otryggheten bland handlare ökar i utsatta områden

En påminnelse om hur det ser ut i verkligheten.