Historien om den irakiske försvarsministern som blev svensk medborgare, folkbokförde sig i en Stockholmsförort och inkasserade ersättning från Försäkringskassan hade varit något att gapskratta åt om den inte så tydligt beskrev förfallet av Sverige.

Ty om en högt uppsatt minister i ett annat land lyckas med detta, hur många andra har inte gjort samma sak? Hur många har inte flugit under radarn i alla år?

Det är nämligen som myndighetens generaldirektör konstaterade i Studio Ett för en tid sedan: systemet bygger på att den som ansöker är ärlig. Visst görs stickkontroller, men i huvudsak räknar Försäkringskassan med ärlighet från den sökande. Denne försäkrar ju ”på heder och samvete” att uppgifterna stämmer. Problemet är bara att vissa saknar både och.

Att det är lätt som en plätt att bli svensk medborgare är ingen nyhet. Det går både snabbare och är betydligt enklare än i våra nordiska grannländer. Även här, precis som på så många områden, står Sverige ut. Vi kan inte ens återkalla medborgarskap då det förbjuds i grundlagen. Såväl Iraks försvarsminister som många andra bedragare har således vunnit högsta vinsten.

Sverige har i många år delat ut medborgarskap som om det handlade om ballonger till barn på tivoli. Det betyder att det finns massor av svenska medborgare som inte talar svenska eller känner den minsta samhörighet med Sverige. De vill åt det svenska passet och de förmåner det ger. Därefter kan de resa tillbaka till det land de ”flytt från” när de vill.

En annan sida av flathetsmyntet är att nästan hälften av de drygt 870 000 personer som vistas i Sverige med samordningsnummer inte har styrkt sin identitet. Vi har alltså ingen aning om vilka de är, varför de är här, vilka avsikter de har.

870 000 personer – det är nästan tio procent av Sveriges befolkning. Ungefär fem procent av befolkningen är alltså individer som vistas här av oklar anledning, antagligen arbetar svart och ändå har tillgång till viss välfärd.

Detta är ingen politisk miss. Nej, det är så här riksdagen vill ha det. Såväl den sittande som tidigare regeringar har medvetet gjort det enkelt att vistas i Sverige utan att kunna styrka sin identitet. Med välfärdsdörren öppen, givetvis.

Det Hanif Bali brukar kalla ”barnlajvare” och andra lögnare har premierats med permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap, andra som fortsätter att ha samordningsnummer får stanna utan närmare kontroller. Polisens arbete med att hitta papperslösa har kritiserats och ifrågasatts, att tonen förändrats något i den frågan saknar betydelse eftersom det ändå fattas resurser till att jobba med frågan aktivt.

Jag beskrev i en tidigare text Fredrik Reinfeldt som en farlig man, en samhällsförstörare. Jag skulle sätta samma epitet på Miljöpartiet. De har varit oerhört framgångsrika i att påverka sittande regeringar ända sedan Göran Perssons dagar.

Alla regeringar som behövt MP:s stöd för att behålla makten de senaste 20 åren har gjort eftergifter till detta parti, ett parti som kan beskrivas som ett slags politiskt gift.

Det politiska etablissemanget har satt Sverige i ett ytterst besvärlig sits, och det sker gång på gång. Hanteringen av IS-mördarna är ett av många exempel. Först när resandet till konfliktområdena i och kring Syrien har upphört stiftas en lag som förbjuder så kallade terrorresor.

När de överlevande individerna sedan börjar återvända till Sverige får politikerna upp ögonen för ett nytt problem och försöker lagstifta mot medlemskap i en terrororganisation, men regeringens vana trogen är propositionen så dåligt beredd att den måste dras tillbaka.

Regeringen och dess riksdagsunderlag agerar inte – den reagerar. Således är dessa partier alltid steget efter och hinner aldrig ikapp.

På det migrationspolitiska området har däremot svenska politiker agerat desto mer. Med vidöppna ögon. Konsekvenserna är närmast oöverblickbara. Många av dem är irreversibla. Det går inte att backa bandet.

Även om storskalig återvandring av sådana som vunnit på medborgarskapstombolan och massiva utvisningar av illegala invandrare ofta framförs som en lösning i denna bloggs kommentarsfält vidhåller jag att det är en fantasi mer än en realistisk väg framåt. Det kommer helt enkelt inte att ske ens med en regering stödd av SD.

Med denna vetskap kan vi diskutera vad som ska göras i stället. Att radikalt skärpa kraven för att bli svensk medborgare torde vara ett självklart första steg.