Julen står för dörren och svenska folket håller som bäst på med de sista förberedelserna. Det är klappar som ska inhandlas, granar som ska pyntas, hem som ska städas och mat som ska lagas. Själv har jag varit i kyrkan (tack och lov att det finns andra än Svenska kyrkan) för att få en liten stund av den frid som vi ofta pratar om i juletid men så sällan lyckas finna.

För regeringen och socialdemokratin finns det få anledningar till frid och förnöjsamhet. Överst på önskelistan står sannolikt att den senaste tidens opinionsmätningar bara är elaka hägringar, skapade för att svärta ned Sverigebilden. Eller bara ett tillfälligt oväder som kommer dra förbi.

Denna önskan lär inte besannas. Om det är något som är tydligt i svensk politik, är det Sverigedemokraternas långsiktiga framgångar i både val och opinion. Vi kan backa bandet för att åskådliggöra detta. 2002 fick Sverigedemokraterna 1,4 procent av rösterna i riksdagsvalet. Socialdemokraterna kammade hem nästan 40 procent. SD hade då 76 000 väljare, S över 2,1 miljoner. Ingen kunde då föreställa sig hur framtiden skulle se ut för dessa båda partier.

Knappt 20 år senare är styrkeförhållandena radikalt förändrade. S hade i senaste valet 1,8 miljoner väljare medan SD ökat till 1,1 miljoner. Drygt en miljon fler röstade på SD denna gång jämfört med 2002.

I de opinionsmätningar som publicerats den senaste tiden ligger partierna helt jämsides. Den socialdemokratiska kollapsen har drabbat många länder, och i relativa termer är den nu även kommen till Sverige. S är fortfarande ett stort och mäktigt parti, men det är seriöst hotat. Inte av Moderaterna, som vissa prognosmakare kanske hade trott tidigare, utan av Sverigedemokraterna.

Socialdemokraternas kollaps är synnerligen välförtjänt. Den borde ha kommit tidigare. Stora förändringar tar emellertid tid att slå igenom. De senaste fem åren har en rad ingredienser i den dödliga cocktail som socialdemokratin blandat, med god hjälp av miljöpartister, moderater, kristdemokrater, centerpartister, folkpartister och vänsterpartister, nått kokpunkten.

Vi ser nu de sammanlagda effekterna av den misslyckade bostadspolitiken, den postmoderna utbildningspolitiken, den vanvettiga migrationspolitiken, den kravlösa integrationspolitiken och den slappa kriminalpolitiken.

Att misslyckas med ett politikområde är en sak. Det kan gå att styra upp med rätt reformer som genomförs med kraft och beslutsamhet. När konsekvenserna av misslyckandet på fem eller fler områden gör sig påminda är det en helt annan situation. Då förstärker de varandra och gör lösningen långt mer komplex och inte alls självklar.

Regeringen och dess vänsterliberala stödtrupper vill gärna utmåla den oro som finns runt om i landet, och som faktiskt går att ta på, som en effekt av sverigedemokratisk propaganda, gärna med en twist av rysk påverkan.

Vi som vistas i den riktiga verkligheten, långt från Säpovakter och rödrosa filterbubblor, ser dock hur var och varannan svensk är orolig. De frågar sig vad i hela friden det är som händer. Varför den lokala matbutiken blir rånad gång på gång och grannens tonåringar dyker upp blåslagna. Hur det kan komma sig att uppkäftiga småglin kan tillåtas dominera hela bostadsområden och trakassera invånarna.

Mest påverkar kriminaliteten, men den är som vi redan konstaterat endast en konsekvens av en rad olika misslyckanden. Ord som ”värdegrund” och ”människors lika värde” har fått överskugga nödvändiga skärpningar. Medierna och det kulturella etablissemanget har hejat på i något slags gospelkör av godhet och värme. Samtidigt har verkligheten fortsatt att obevekligt göra sig påmind runt om i landet.

Svenska folket må vara överdrivet tålmodigt, men det är inte korkat. De allra flesta vill ha ordning och reda i skolan. De flesta tycker att det är rimligt att vi vet vilka som vistas i landet, och att irakiska försvarsministrar eller afghanska toppolitiker inte samtidigt inkasserar skattemedel från Sverige. De flesta anser att den som begår grova brott ska straffas för det. De flesta anser att det är rimligt att den som invandrar till ett nytt land anpassar sig och inte kommer med fräcka krav på majoritetsbefolkningen. De partier och politiker som har dessa rätt rimliga utgångspunkter som ledstjärna i politiken har chans att nå ganska många väljare.

Ju fler ungdomsgäng som rånar tioåringar på kläder och mobil, ju fler kvinnor som känner genuin otrygghet på vägen hem från gymmet på kvällen och ju mer den sittande regeringen vägrar medge sitt ansvar för denna utveckling, desto fler kommer öppna dörren på glänt till det enda riksdagsparti som kan svära sig fritt från att ha bidragit till denna situation.

Ingen regering som styr när denna utveckling pågår kan skylla ifrån sig. Ändå är det precis Socialdemokraterna gör. I varje intervju, i varje debatt skyller regeringen och dess ministrar på andra. Stefan Löfven påpekade i den famösa Agendaintervjun att Sverige minsann hade en borgerlig regering 1991-94.

Ulf Kristersson har faktiskt bett om ursäkt. Vi kan tvista om hur genuin den var, men det var en ursäkt. I Ekots lördagsintervju gjorde han klart att han förstår helt och fullt varför så många nu går till SD och gav också SD rätt i mycket. Denna ödmjukhet skulle vi behöva mer av. Den tycks över huvud taget inte möjlig för S, som har lögnen i sitt DNA. Jag tror att deras totala brist på ödmjukhet retar alltfler väljare.

Slutligen måste konstateras att den pågående samhällsutvecklingen inte bara är de gamla partiernas misslyckande. Det är hela etablissemanget som har misslyckats. Alla inblandade borde fråga sig varför någon enda människa ska ha förtroende för dem.

En ny vardag i ett förändrat land.