Det blev en rungande storseger för konservativa Tories i det brittiska parlamentsvalet. Boris Johnson gick därmed i land med det som hans företrädare Theresa May misslyckats med – att säkra en konservativ majoritet i parlamentet. Efter flera års frustration kan Brexit äntligen genomföras.

Segern överraskade många eftersom opinionsmätningar visat på ett ganska jämnt val. Det fanns mycket önsketänkande i detta. Ingen hade tydligen lärt ett dugg från det amerikanska presidentvalet och Brexitomröstningen 2016. Det är bara att gratulera Boris Johnson som nu kan genomföra Brexit och upprätta ett handelsavtal med USA.

Labours genomklappning var monumental och sänder svallvågor ända till Sverige. Under Jeremy Corbyn gjorde nämligen partiet en rejäl vänstersväng och gick till val på bland annat förstatliganden och löntagarfonder. Detta lockade inte de brittiska väljarna. Att Labour dessutom haft återkommande problem med öppen antisemitism och drev en rätt obegriplig linje i Brexitfrågan hjälpte knappast.

Väljarnas tydliga besked om Labours extremvänstersväng är intressant, inte minst eftersom det är just en sådan som bland andra Göran Greider och Daniel Suhonen efterfrågar hos de svenska Socialdemokraterna för att stoppa läckaget.

Be my guest. Se hur det går. Efterfrågan på en extrem vänsterpolitik torde vara begränsad hos de svenska arbetar- och medelklassväljarna. De är inte för låga skatter eller för stor valfrihet i vården som får väljare att överge S för SD. Varför skulle de då välja ett parti som faktiskt vill sänka många skatter och bevara valfriheten i välfärden?

Socialdemokraterna har ännu inte lyckats snickra ihop en hållbar analys av varför partiet blöder väljare, i synnerhet i LO-leden. Det är möjligt att insikten är större bakom lyckta dörrar än vad partiets företrädare ger sken av utåt, men det vore å andra sidan rätt obegripligt om S vill vinna tillbaka dessa väljare.

Det har länge talats om pasokifiering, ett begrepp som refererar till de grekiska socialdemokraterna Pasoks kollaps. De socialdemokratiska partierna har problem runt om i Europa, och det ansågs givet att krisen även skulle nå Sverige.

Det får sägas vara en definitionsfråga om den är här eller ej. Löfvens 28 procent i senaste valet är siffror som många S-partier i andra länder bara kan drömma om. I svensk kontext är det urdåligt, men S är fortfarande störst med bred marginal.

Opinionsmätningarna kan vi lägga åt sidan så länge. De kan indikera en trend, men det är trots allt valresultaten som räknas, hur klyschigt det än låter. Vad folk säger i undersökningar tre år före ett riksdagsval väger lätt i jämförelse med när mandaten faktiskt ska fördelas på riktigt.

Socialdemokraterna är i dag en valmaskin som arbetar målmedvetet för att säkra framtida maktinnehav medelst stor invandring och att, som brukligt, svart- och brunmåla motståndaren.

En kollaps för svensk socialdemokrati är inte given. Men Labours katastrofval stänger åtminstone dörren för tankarna om en vänstersväng som lösningen ur den pågående opinionskrisen. Det kommer inte fungerar i Sverige heller.

Att S dessutom bakbundit sig i ett avtal tillsammans med C och L enbart för att behålla makten i ytterligare fyra år gör chanserna till politisk omprövning små under denna mandatperiod. Sannolikt behövs ett katastrofval och ett partiledarbyte för en nödvändig kursändring.

Det brukar sägas att partier är bäst i opposition. Socialdemokraterna är det inte, vilket den turbulenta tiden under Alliansens tid vid makten vittnade om.

Så var de än befinner sig, vid makten eller i opposition, är situationen densamma för S: partiets bäst-före-datum har redan gått ut. Det har bara inte insett det än.

I filterbubblornas värld.