Jag har nämnt det i förbifarten vid några tillfällen, men det är kanske dags att komma ut ur garderoben på riktigt denna gång. Jag har nämligen en synd att bekänna. Ett misstag, skulle kanske någon lite överslätande säga. Men nej, det begicks i berått mod. Jag har röstat på Centerpartiet.

Det var 2006 och mycket såg då annorlunda ut. Alliansen hade vunnit valet och sparkat ut både Göran Persson och Socialdemokraterna från Rosenbad. Det fanns något hoppfullt i luften. LO anordnade stora demonstrationer mot förändringar i a-kassan. Skulle den nya regeringen palla för trycket?

Inkomstskatterna sänktes, apoteksmonopolet omreglerades och Socialdemokraterna vantrivdes så i sin oppositionsroll att de gjorde misstaget att välja Mona Sahlin till partiledare. Under denna tid blev även begreppet utanförskap allmänt vedertaget i samhällsdebatten och därmed även så kallade utanförskapsområden.

Dessa områden, även kallade urbana utvecklingsområden, hade varit föremål för miljardsatsningar under lång tid och sattes nu åter i fokus under Reinfeldts tid vid makten. Devisen var att vägen till integration och innanförskap gick genom ett eget arbete. Eller, tja, ett subventionerat sådant. Under alliansåren växte nämligen antalet subventionerade anställningsformer till en veritabel djungel. Centerpartiet älskade dem.

Denna förenklade syn på vad integration och deltagande i samhället är försenade det uppvaknande som skedde efter 2015 med ungefär tio år. Ty problemen med islamism, hedersförtryck, hög arbetslöshet, bidragsberoende och kriminalitet i vissa områden (som dessutom ständigt blev fler till antalet), uppstod förstås inte i och med Socialdemokraternas återkomst till Rosenbad 2014. Dessa problem fanns både när Reinfeldt tillträdde och avgick och växte sig större under hans tid som statsminister.

En orsak till att resan mot den oundvikliga bergväggen snabbades på var den tvärtompolitik som Reinfeldt beslöt driva när ett nytt parti kom in i riksdagen. I och med Sverigedemokraternas intåg hade spelplanen förändrats, och att förhålla sig till verkligheten var inte längre en prioritet. Snarare något farligt. Nästan lite… rasistiskt.

Därför beslöt Reinfeldt att söka stöd hos Miljöpartiet, ytterligare liberalisera en redan liberal migrationspolitik och i praktiken lämna gränsen på vid gavel för både asylsökande utan asylskäl och kriminella. En tvåårings tvärtombeteende hade blivit officiell regeringspolicy.

Sverige hade genom en kombination av EU:s fria rörlighet och polis och tull med både för få händer och befogenheter länge varit ett smörgåsbord, men nu lämnade vakterna och personalen lokalen och ställde dörren på vid gavel. Gissa vad som hände sedan.

Jag tänker tillbaka och kan inte minnas att migrationspolitiken var en del i ekvationen när jag lade Centerpartiets valsedel i kuvertet för 13 år sedan. Då var det andra frågor, som massövervakningen och andra frågor som kändes viktiga. Men framför allt handlade det om att få bort S från makten.

Samtliga fyra allianspartier stod enade i synen på migrationspolitiken och SD. Kristdemokraternas Göran Hägglund försökte sig visserligen på att tala till ”verklighetens folk”, men någon kritik mot migrations-, integrations- eller kriminalpolitiken innehöll hans försök icke. I Moderaterna hölls alla oppositionella röster i schack. När Reinfeldt lämnade på valnatten 2014 var det som om hela partiet kunde höras hämta andan. Plötsligt gick det att prata om sådant som varit tabu i så många år.

Sedan dess har samtalsklimatet förändrats i hela Sverige. Allt känns i dag så annorlunda, trots att samhällsutvecklingen förstås knallat på i maklig takt hela tiden, oberoende av både mandatperioder och politiska uppgörelser.

Många liberaler som såg något slags hopp i Centerpartiet 2006, då partiet betraktades som ett riktigt högerparti vars främsta mål var att sparka ut Socialdemokraterna och få till stånd en förändring, ser i dag ett parti som agerar stödhjul till S. Utan att skämmas ett dugg för det.

Ingen kan spå in i framtiden. Men när vi går till val är det viktigt att försöka ha hela bilden klar för sig, inte bara fokusera på ett antal små hjärtefrågor. Ty samtidigt som min röst då bidrog till att vi fick en alliansregering och synnerligen välkomna jobbskatteavdrag, fick vi även en eskalerande samhällsutveckling som genom naivitet och ideologisk blindhet ökade välfärdskriminaliteten, lät islamismen växa och kastade tärning med Sveriges framtid genom en tämligen världsunik migrationspolitik.

Och rösten för personlig integritet, den hjärtefråga som fick mig att välja C? Tja, den visade sig vara bortkastad den också.