Det nya året har börjat som det gamla slutade: i eld och damm. Först en explosion på Östermalm i Stockholm. Sedan två separata explosioner vid fastigheter i Järvaområdet. Därefter omfattande bilbränder i Gävle och en explosion i ett bostadshus i Norrköping. Och januari är inte slut än.

Regeringens återkommande avståndstaganden från den utveckling den själv eldat på börjar bli till en enda stor förolämpning. Vilka tar den oss för?

För den sittande regimen är värnandet av Sverigebilden överordnad allt annat. Ministrarna är så desperata i sin jakt efter tecken på att utvecklingen vänder, att de inte drar sig för att ljuga. Som Morgan Johansson som på Twitter påstår att farhågorna om att de mer generösa reglerna för anhöriginvandring skulle öka inflödet visat sig komma på skam.

Som grund för denna slutsats hade ministern antalet anhöriginvandrare under andra halvåret 2019, trots att lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli och väntetiden i dylika ärenden enligt Migrationsverket är 12 månader. Det går helt enkelt inte att dra några slutsatser av lagen än, något även Kvartal konstaterat, men det bekymrar inte Morgan Johansson.

Johansson är inte ensam i sin iver att lägga verkligheten tillrätta. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP) skriver i en debattartikel i vänstertidskriften ETC att så kallade Sverigevänner egentligen är Sverigehatare:

[De] kallar sig för Sverigevänner men ägnar sin tid och kraft åt att smutskasta Sverige. De sprider bilden av att Sverige står på randen till sönderfall. De verkar för splittring och skapar oro, rädsla och misstänksamhet. De river ner den vackra mellanmänskliga tilliten som finns i vårt land och som är bland de högsta i världen. Nu gör de vad de kan för att trasa sönder den. Jag skulle vilja kalla dem Sverigehatare.

Om det ändå vore så att Sveriges problem var begränsade till att en liten grupp människor smutskastade och spred illvilliga rykten om landet i sociala medier. Då skulle ändå våra bekymmer vara rätt små. Så är dock inte fallet.

Det är inte inlägg på Facebook som skapar splittring, oro och misstänksamhet. Det är faktumet att regering och riksdag tappat kontrollen över samhällsutvecklingen. Det är dagliga explosioner och skjutningar som skapar oro. Det är en 31-procentig ökning av ungdomsrånen, som drabbar barn så unga som åtta år, som skapar rädsla.

Det Lindhagen och hennes kollegor i regeringen gör, är att släta över och likställa människors oro och ilska med ryktesspridning och fake news. Precis så här agerar den politiska ledningen i länder som Kina och Ryssland på kritik. I Kina är begreppet ”ryktesspridning” signifikativt då det ofta är en omskrivning av kritik mot regimen.

Regeringen är synbart stressad. Den ser hur samhällsutvecklingen rullar på och börjar begripa att den tappat kontrollen samtidigt som alltfler väljare också når den insikten. För en regering vars viktigaste uppgift är att klänga sig kvar vid makten, inte att lösa samhällsproblem, blir reaktionen den förväntade: desperata åtgärder och utfall i affekt mot alla som ser och påpekar hur verkligheten faktiskt ser ut.

Politiker som Åsa Lindhagen ser nämligen inte problem. De ser ”utmaningar”. Men definitionsmässigt är sprängda fasader och avrättningar på öppen gata inte en utmaning utan faktiskt ett allvarligt problem. Regeringens nyspråk räddar inte morgondagens barn från att bli rånade, förnedrade och kanske mördade.

Det är talande för den sittande regeringens moraliska bankrutt att inrikesminister Mikael Damberg på en direkt uppmaning i Aktuellt att vara självkritisk omedelbart gick till motangrepp och berättade hur oerhört mycket han och regeringen gör. Att kunna vara kritisk även mot vissa sina egna beslut, eller frånvaron av dem, finns helt enkelt inte på kartan för en socialdemokratisk minister. Misstag kan alltid härledas till någon annan.

Denna djupt osympatiska frånvaro av ödmjukhet lär inte gå hem hos alla som i TV-soffan redan känner frustration och ilska över samhällsutvecklingen.

När bilden av verkligheten, den så kallade Sverigebilden, blir överordnad den faktiska realitet som landets invånare lever under, har vi nått ett slags slutstadium av postmodernismen. Resultatet blir meningslösa metadebatter i stället för sakpolitisk verkstad.

För den sittande regeringen och dess stödtrupper är det Sverigebildsutmaningar vi läser om i medierna varje dag. Inte samhällsproblem och politiska misslyckanden.