I klimatdebatten används barnen ofta som ett slags argument för förändring. Vi måste vidta åtgärder, om inte för vår egen så för våra barns skull. De kommande generationerna ska inte behöva lida av våra misstag.

Det är ett effektfullt sätt att argumentera, och det är relevant på ett område där det alltför sällan används: kriminalpolitiken. Att brottsoffren är helt bortglömda i svensk rätt är välkänt. Fokus i såväl rättstillämpning som i samhällsdebatten ligger alltid på gärningsmannen och dennes väl och ve.

Med hänvisning till att gärningsmannen kan lida men undviker rätten ofta att döma utländska mördare och våldtäktsmän till utvisning efter avtjänat straff. En man som dömts för våldtäkt på en sjuårig flicka i det hem han fick övernatta slapp nyligen utvisning till Kongo eftersom han enligt åklagaren ”hade starka asylskäl”. Någon skulle gärna pedagogiskt få förklara varför Sverige ska fortsätta ge skydd åt någon som dömts för ett sådant brott.

Den sjuåriga flickan är inte ensam om att i så unga år ha utsatts för ett grovt brott. Ungdomsrånen har gått upp med över 30 procent på bara ett år, så unga barn som åttaåringar drabbas. Tonåringar omringas av ett tiotal maskerade jämnåriga som kräver mobiltelefon, jacka, hörlurar och andra värdesaker. Inte sällan förnedras offret innan de vandrande socioekonomiska faktorerna ger sig iväg i jakt på nästa offer.

Utvecklingen har nu gått så långt att till och med Aftonbladets ledarsida har reagerat. ”De rånade barnen förlåter oss aldrig”, skriver Anders Lindberg. Det kan mycket väl vara så att han har rätt. Men vill han leta en medskyldig räcker det om han tittar sig i spegeln. Få har så bestämt och så aggressivt tonat ned och relativiserat våldsutvecklingen samt felanalyserat vår samtid som just Anders Lindberg. Enbart av det skälet blir hans ledartext faktiskt lite provocerande.

Lindberg har gång på gång drivit tesen att Sverigedemokraterna växer på grund av att det pratas så mycket om invandring och problem relaterade till migrationen. Om det inte pratades så mycket om dessa frågor skulle SD inte växa, har han slagit fast i en analys så infantil att den inte är värd papperet den är tryckt på. Intresset för de drabbade bakom varje rubrik och notis om nya rån, misshandelsfall och skjutningar har varit svalt för att inte säga obefintligt. Allt fokus har legat på huruvida debatten om brotten får ett visst politiskt parti att växa i opinionen.

Detta är cynism i sin renaste form. Att Lindberg nu plötsligt har drabbats av någon sorts plötslig medkänsla med de barn som rånas och misshandlas nästan dagligen får inte min personliga sympati för honom att stiga i höjden. Tidigare har Värdegrunden förbjudit sådana känsloyttringar då de anses kunna leda till generaliseringar och utpekanden av enskilda grupper. Vad som fått ledarskribenten i fråga att börja tänka på brottsoffren vet jag inte. Men särskilt äkta känns denna medkänsla inte.

Ty den som på allvar bryr sig om de barn som utsätts för fasansfulla övergrepp på vägen hem från skolan när de rånas, under kniv- eller pistolhot, måste dra politiska slutsatser. Annars är medkänslan endast spelad. Det krävs konkreta och verkningsfulla politiska åtgärder för att få slut på våldet mot våra barn. Det krävs ett skifte i fokus i både politik och retorik – från att värna gärningsmannen till att värna och skydda brottsoffret i alla lägen. Något sådant ser vi naturligtvis inte till på Aftonbladets ledarsida.

”De rånade barnen förlåter oss aldrig”, skriver Anders Lindberg. Vi är många som aldrig förlåter det politiska och mediala etablissemanget för att de möjliggjort denna utveckling och försökt dölja dess värsta konsekvenser. Att bli förlåten är något man förtjänar, och det förutsätter att man ångrar sina gärningar. Det finns inget spår av ånger hos det värderingsetablissemang som Aftonbladets ledarsida alltjämt tillhör.