”Jag bryr mig inte om vilken bakgrund du har, vart du kommer ifrån. Begår man brott ska det leda till konsekvenser i Sverige.”

Inrikesminister Mikael Damberg sitter i Aktuellts intervjustudio och häver ur sig såväl självklarheter som sådant som helt enkelt inte stämmer. Mer om det strax.

Mikael Damberg fick frågan om vad det kraftigt växande antalet ungdomsrån beror på. Ökningen är massiv på bara något år och enligt regionpolischefen i Region Mitt Carin Götblad följs brotten ofta av hot om repressalier vid anmälan vilket gör att många inte vågar anmäla. Antalet begångna brott är sannolikt betydligt fler.

Damberg svarade att han nog inte ska ha ett svar på den frågan och hänvisade i stället till Brå (som inte undersökt saken). Däremot hade ministern inga problem med att amatöranalysera gärningspersonernas situation. De ”känner hopplöshet” och upplever att ”det inte finns en plats för dem i samhället”, konstaterade han. Undrar hur ministern vet detta.

Lösningen? Du gissade rätt: sociala insatser! Självfallet är det viktigt med tidiga insatser. Det vet alla. Men det finns en övertro på vad socialtjänsten kan åstadkomma. Socialtjänsten arbetar primärt med frivilliga insatser. Väldigt sällan kan vi (jag skriver vi eftersom jag faktiskt arbetar i socialtjänsten, om än inte med barn) gå in med tvång. Omhändertagande av barn förekommer som bekant, men det är tämligen ovanligt och om någon följt ett fall med en treårig fickas död nyligen var det ett exempel på hur stark föräldrarnas rätt att få tillbaka vårdnaden är i svensk rätt.

Det fulaste Damberg gör under intervjun är att lägga större delen av ansvaret för situationen på kommunerna. Det är kommunerna, påstår ministern, som måste se till att socialtjänsten blir bättre och att alla barn går i skolan. Inte ett ord om grundorsakerna till dagens situation, nämligen flera decenniers misslyckad migrations-, integrations- och arbetsmarknadspolitik.

Carin Götblad tog upp just detta i intervjun i studion. De barn som begår dessa brott hör huvudsakligen hemma i de så kallade utsatta områdena. De växer upp i kriminella familjer med en helt annan moraluppfattning och/eller i familjer där ingen arbetar och där bidragsberoendet gått i arv.

Damberg vände sig till de drabbade barnens föräldrar och sade att han hoppas att de ser att polisen tar detta på stort allvar och att han vill se nya former av straff för ungdomar. Det ska få konsekvenser när man begår brott, påstår han. Det ekar så ofantligt tomt. Lite som när Stefan Löfven upprepar att ”alla som kan arbeta ska arbeta”. Säg det till den familj där bidragsberoendet går i arv.

Inget av detta lär lugna den förälder som lider av vetskapen att i det gäng som gett sig på dennes son är majoriteten under 15. De kan inte straffas över huvud taget. Någon sänkt straffmyndighetsålder har regeringen inte föreslagit, så att påstå att polisen arbetar hårt är ett rent hån. Polisen kan inte göra någonting annat med en kriminell tolvåring än att skjutsa hem denne till vårdnadshavarna. Sedan ska socialtjänsten gå in med frivilliga stödinsatser. Var och en kan gissa sig till utgången. Nedlagd utredning och fortsatt kriminalitet.

De problem vi nu ser med ungdomsrån, förnedringar och hot som ger barn som inte ens nått tonåren dödsångest är resultatet av en politik som förts under de senaste 30 åren och kan inte förändras i en handvändning. Det är lätt för ministern att peka finger åt socialtjänst och skola när det primära ansvaret vilar på regering och riksdag, dominerad av hans eget parti under lång tid.

I dag är lösningarna på kort sikt få. Främst handlar det om att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år, att flytta ansvaret för kriminella under 18 från socialtjänsten till Kriminalvården samt att vara väldigt tydlig med att vårdnadshavarna är ansvariga för allt barnen gör. Alltid. I dag beskriver polisen hur föräldrar stöder sina kriminella minderåriga när de vägrar tala med polisen. Det blir en absurd situation där ordningsmakten hunsas av småbarn och deras odugliga föräldrar.

På längre sikt handlar det om att rejält skärpa kraven för svenskt medborgarskap och att inte minst sluta fylla på problemen med en fortsatt oansvarig migrations- och inte-integrationspolitik.

Som vanligt har regeringens företrädare inget att komma med. Resultatet av denna oförmåga är barn med dödsångest och kriminella satar som hunsar ordningsmakten och det arbetande och skattebetalande majoritetssamhället.

Tidigare bloggat:
Att inte förlåta