Det går fort nu. Land efter land utropar nationellt nödläge till följd av smittspridningen, land efter land stänger sina gränser. I Sverige fortsätter allt ungefär som vanligt frånsett att idrotten och kultursvängen har tvingats ställa in. I likhet med migrationskrisen 2015 kan det komma att innebära panikåtgärder när det redan är för sent.

Hur ser den nationella krisberedskapen egentligen ut? Vi har varken beredskapslager eller någon förberedelse att tala om när krisen slår till. Vi är strikt beroende av ett ständigt inflöde av importerad mat, sjukvårdsmateriel och annat för att samhället ska gå runt. Det finns kort sagt inga reserver.

Det är oklart om det är vetskapen om detta som får människor att hamstra basvaror just nu, eller om det helt enkelt är så att många förväntar sig att behöva vara hemma med barnen i några veckor. I vilket fall är hamstrandet en fullt naturlig reaktion från människor som, i motsats till landets politiska ledning, försöker förbereda sig på det värsta.

Sverige har under lång tid nedmonterat såväl det militära som det civila försvaret. Kommunismens fall tycktes ge klartecken åt föreställningen att någon militär kapacitet knappast längre behövdes. Inte ens när Ryssland under Vladimir Putin började rusta upp och gick i militär konflikt med Georgien 2008 reagerade svenska politiker. Det var först när Putin gav sig på Ukraina som ett uppvaknande började ske.

Under lång tid har Sverige blivit en svag stat som börjat ägna sig åt fluff och trams och prioriterat ned statens kärnuppgifter polis, militär och civilt försvar samt gjort sjukvården ytterst känslig för påfrestningar utöver det normala.

Vad har då våra myndigheter ägnat sig åt när omvärlden blivit allt farligare och mer osäker? Mycket har handlat om att leva upp till Värdegrunden genom att hbtq-certifiera sina verksamheter och marinera sin personalpolitik i feministiska maktteorier och postmodernt nonsens.

Försvarsmakten lyfter fram mens i sin reklam. Andra fokuserar på värdegrund, genus och ”representativitet”. För knappt tre år sedan berättade Blanche Sande att MSB ”satsar 10 miljoner på att undersöka hur ’genusgrundade normer och maktrelationer’ påverkar aktörer i en samhällskris”. Och detta var innan myndigheten fick Dan Eliasson som generaldirektör.

Just nu är det Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen som står i blickfånget. Respektive myndighets hemsida ger en liten vägledning om vilka ledorden är:

Nu får vi betala priset för vad politiker från såväl röda som gröna och blå partier har ägnat sig åt de senaste 30 åren. Vi står inför läkemedelsbrist, en akut brist på vårdplatser och förmodligen även ett ekonomiskt stålbad för många branscher. Det sistnämnda kan regering och riksdag dämpa med ekonomiska tillskott, övriga bekymmer är betydligt mer svårlösta kortsiktigt.

Vad som är rätt åtgärder här och nu vet vi först när allt är över. Då kan vi i lugn och ro bedöma vad Folkhälsomyndighetens och regeringens åtgärder fick för effekt och vad som kunde ha gjorts bättre. Många är dock kritiska redan nu, och i motsats till vad Aftonbladets ledarsida vill påstå handlar det inte bara om lekmän.

Cecilia Söderberg-Nauclér är en av kritikerna. Hon har forskat på virus i 30 år och är ytterst kritisk till de lama åtgärder som vidtagits i Sverige hittills:

Eftersom det här viruset har en fördubblingshastighet på kanske två, tre dagar, vi ser att antalet fall ökar med 30-40 procent. Man tittar hur det har gått i andra länder. Det betyder att vi har många, många tusen som är infekterade om två veckor. Det är nu man kan agera på det och det är därför vi är bekymrade. 

Flera epidemiologer och forskare anser att regeringen bör göra mer här och nu. Om två veckor är det för sent. Regeringen väljer dock att avvakta och statsepidemiologen Anders Tegnell envisas med att inget mer behöver göras.

Såväl Angela Merkel som Boris Johnson har varit transparenta med att de förväntar sig att mellan 60 och 70 procent av befolkningen kan komma att smittas. Först då når vi vad som kallas herd immunity, ett slags flockimmunitet mot viruset då tillräckligt många blivit sjuka.

Många kommer emellertid att hinna dö innan dess, vilket Johnson var öppen med på en presskonferens som fick de svenska motsvarigheterna att likna en redovisning i klass 5A. Johnson var tydlig med vilken strategi den brittiska regeringen har och att smittspridningen inte går att helt stoppa nu.

Problemet är att vi inte vet ett dugg om den svenska regeringens strategi. Finns det ens någon? Räknar regeringen med att vi behöver nå flockimmunitet även här? Varför är den i så fall inte helt öppen med detta? Människor kommer ju att dö. Att inte berätta mer, att bara säga att man följer situationen, är direkt cyniskt.

I bästa fall kommer en konsekvens av pandemin bli att vi förhoppningsvis kan börja diskutera vad staten faktiskt ska göra och vad den inte alls bör ägna sig åt. Färre jämställdhetsmyndigheter och bättre beredskap i vården, exempelvis.

Att Socialdemokraterna och deras stödpartier på allvar skulle vilja göra sådana prioriteringar förefaller dock osannolikt.

Läs även:
The Guardian