Plötsligt satt han där. Allvarstyngd, med knäppta händer, en svenska flaggan-nål på kavajen och en stor svensk fana i bakgrunden. Detta, skulle vi förstå, var Landsfadern. Stefan Löfvens femminuterstal var en appell till svenska folket: snälla lita på oss, vi vet vad vi gör.

Ledare efter ledare talar nu till ”sina” folk. Boris Johnson tvingades informera sina landsmän om att den brittiska regeringen inför utegångsförbud. Partimedlemmar till Johnson stöttade beslutet under tårar i parlamentet. De flesta anser att åtgärden är nödvändig, men det tar förstås emot att införa denna form av undantagstillstånd i en stolt demokrati.

I Sverige har vi så långt kommit lindrigare undan. Grundskolor och förskolor är än så länge öppna, även om lokala restriktioner har införts på sina håll. Regeringens senaste åtgärd är att förbjuda barhäng i restauranger, folk har nämligen setts på ett ”oreglerat sätt ställa sig bredvid varandra”.

Frågan många ställde sig efter Löfvens framträdande var vad poängen med talet var. Var det ett varsel inför kommande tuffa restriktioner? Var det bara ett sätt att visa närvaro och lugn i krisen? Som en Facebookvän konstaterade var talet en blandning av nyårsdikt och Anslagstavlan.

Det jag förväntar mig av ett tal till nationen i ett krisläge är konkretion. Att regeringschefen kliver fram och visar att han inte bara förstått allvaret utan också är transparent med hur landets regering och myndigheter arbetar och varför. Han hade kunnat berätta hur beredskapen byggts upp, hur hinder stegvis undanröjts för att stötta upp vården och stötta tjänstesektorn, hur landets skarpaste hjärnor nu ger allt för att möta det hot vi står inför.

Inget av detta sade Löfven, och det finns en enkel förklaring till det: det hade inte varit sant. Det finns uppenbarligen ingen plan, ingen kraftsamling, inget De Smartas Gäng. Allt verkar växa fram dag för dag, ad hoc.

Oavsett syftet var det inget imponerande framträdande från den som nu ska spela landsfader. Inte sämre än vanligt, visserligen, men från en statsman kan vi kräva mer. Talet var uppenbart inövat stavelse för stavelse, det fanns inga känslor, inget äkta i det över huvud taget. Det var kort sagt väldigt löfvenskt. Jag förstår att han inte ville delta i SVT:s Agenda och i stället läsa ett förinspelat tal.

Det brukar sägas att väljarna i kris sluter upp bakom sin regering. Hittills tycks det stämma även denna gång. Vi kan konstatera att Socialdemokraterna vinner stöd i opinionen och att 55 procent av de tillfrågade enligt Novus är mycket eller ganska trygga med Löfvens ledarskap i denna stund. Själv känner jag mig inte ett dugg trygg, och jag tror inte landets småföretagare tillhör de där 55 procenten heller.

Mina invändningar handlar inte så mycket om att vi inte fått se särskilt drakoniska åtgärder här jämfört med i andra länder utan om regeringens senfärdighet rent allmänhet. Framför allt har regeringen inte förstått allvaret i vad som just nu drabbar landets små och medelstora företag.

De 300 miljarder som regeringen presenterat i ett så kallat stödpaket består till största delen av låneerbjudanden. Till en ockerränta på 6,6 procent. Inte ens i denna svåra stund när vi riskerar massuppsägningar, många konkurser och massarbetslöshet har regeringen alltså förmåga att på allvar gå in med pengar för att hålla landets företagare under armarna en tid.

Vi ser runt om i landet många exempel på enskilda individer och företagare som tar initiativ för att hjälpa äldre med matinköp, underlätta för sjukvården och så vidare. Frågan alla bör ställa sig är var den där starka socialdemokratiska staten finns i allt detta. Varför har inte Sverige lyckats ställa om produktionen för att inhemskt lösa bristen på exempelvis skyddsutrustning? Det borde inte vara omöjligt, det är ju inte rymdfärjor vi talar om här.

Tron på att EU-solidariteten ska lösa allt åt oss är en villfarelse vi måste ta död på. I krislägen är det, bevisligen, upp till varje land att klara sig självt. Inte heller detta har regeringen förstått.

Se även:
The Lockdown: One month in Wuhan