Det råder en märklig stämning i samhället just nu. Vart jag än går hör jag personer stå och samtala, och ämnet är alltid detsamma: smittspridningen. Samtalen handlar om inställda semestrar och resor, om folk som jobbar hemifrån eller om unga som fått sitt första jobb men nu fått veta att det där jobbet inte längre finns.

Samtalen handlar om vad människor vågar och inte vågar göra. Den sociala kontrollen är ganska stark, det har till och med blivit lite suspekt att köpa toapapper.

Mycket pågår nästan som vanligt, men den övervägande känslan är att livet har tagit time out. Allt roligt är inställt eller kraftigt begränsat. Vi lever just nu i något slags rödgrönt paradis där konsumtionen minskar kraftigt och där folk ska hålla sig hemma när de inte arbetar och lydigt följa statstelevisionen och myndigheterna.

Den svenska regeringen har valt en annan linje än våra grannländers. Vad som är rätt och fel kommer vi först i efterhand att få en mer klar bild av, men utan tvekan har den mjukare svenska linjen mött stor förvåning. Inte bara i Norge, Danmark och Finland utan också i resten av Europa.

I norska NRK, berättar Ola Wong i Kvartal, konstateras det att svenskarna lever ungefär som vanligt och ”koser sig i vårsola”. I Finland har hela Helsingsforsregionen satts i karantän, här uppmanas stockholmarna endast att inte resa om det inte är nödvändigt. Fler åtgärder kommer säkert, men frågan är varför Sverige tar allt i myrsteg.

Därtill är det inte alldeles enkelt att utröna orsakerna till att ett visst steg tas. När Folkhälsomyndigheten gjorde en rekommendation om att minska antalet tillåtna individer i allmänna tillställningar från 500 till 50 fattade regeringen omgående beslut.

Varför en minskning med 90 procent var nödvändig just nu var tydligen inte så viktigt att berätta. Folkhälsomyndigheten konstaterar bara kort på sin hemsida att ”smittspridningen har nu nått en sådan nivå att Folkhälsomyndigheten bedömer att ytterligare begränsningar kan vara motiverade.” Jaha?

Just denna otydlighet tror jag förbryllar i onödan. Begränsningen på just 500 personer var i sig konstig och väckte frågetecken givet vilka beslut grannländerna fattade, nu är vi nere på 50 och det är inte ett dugg tydligare varför. Framför allt inte varför just nu när statsepidemiologen hävdar att läget är bra (”varje ytterligare dag som är som i dag är en vinst” hävdade han i SVT häromdagen).

Talande nog sluter de socialdemokratiska fottrupperna upp bakom sin ledare och sin regering. De gör det föga förvånande inte till en fråga om för eller emot Stefan Löfven utan för eller emot Sverige, dess myndigheter och själva demokratin som sådan. Den som ifrågasätter Folkhälsomyndigheten blir i praktiken utmålad som landsförrädare.

Hittills har oppositionen fallit in i ledet, och det är väl rimligt. Men på lite sikt kan vi inte ha det så. Vi behöver en fri politisk debatt. Det är lätt att glömma, men medan coronapandemin slukar allt syre i offentligheten rullar faktiskt övriga samhällsproblem på ungefär som vanligt.

Bombdåd och skjutningar har inte tagit paus. Vi står inte ett enda steg närmare en lösning på vare sig integrationsfiaskot eller hela migrationspolitiken. Kriminalpolitiken har regeringen valt att begrava i en trygghetsberedning som ska presentera sina resultat i oktober 2024. Ja, du läste rätt. Känsliga frågor ska bort från agendan i god tid före valet.

Som tidigare noterat stärks just nu Socialdemokraterna i opinionen. Det är inget jättelyft vi talar om, men ändå. Månne ter det sig en smula cyniskt att tänka på partipolitik för tillfället, men den allvarliga situation som Sverige befinner sig i inskärper vikten av att vi måste byta politiskt styre. Folk må dö här och nu av viruset, men många liv finns att rädda på sikt genom att byta regering och få helt andra politiska prioriteringar.

Det är lång tid kvar till nästa val. Men jag hoppas att corona blir en pusselbit som bidrar till att få den socialdemokratiska regeringen på fall.