Internationella kvinnodagen firades världen över den 8 mars. Som brukligt skrevs debattartiklar med en argumentation baserad på feministiska maktanalyser, rena missförstånd och kompletta felslut. Det allvarligaste med dessa utspel, som ingalunda är begränsade just till den 8 mars, är den enögda synen på vad kvinnoförtryck är. Perspektiven förskjuts, snart blir allt ett uttryck för kvinnohat.

Inrikesministern, justitieministern och Socialdemokraternas ordförande i justitieutskottet satte sina namn under en lika förutsägbar som floskelfylld och lögnaktig debattartikel om den socialdemokratiska kampen för kvinnors trygghet och frihet.

Debattartikeln är ett typexempel på hur lättvindigt floskler och inövade påståenden används i syfte att visa att debattörerna står på den rätta sidan och kämpar för den goda saken. Något egentligen innehåll finns däremot inte.

Här lyfts det fram vilket problem uttryck som ”var en man!” är då det cementerar könsrollerna, men också hedersproblematiken nämns. ”Ett uttryck för detta är när en manlig familjemedlem bestämmer hur du som kvinna ska klä dig och vem du får dejta”, skriver debattörerna.

Hur kommer då detta sig? Är det Svante, Bert-Åke och Anna-Karin som plötsligt börjat kontrollera sina tonåringar och påtvinga dem en viss klädsel? Eller kan det kanske ha att göra med den migrationspolitik som inte minst Socialdemokraterna har fört i flera decennier som etablerat hedersproblematiken i Sverige?

Vi låter den frågan hänga lite blasé i luften och går vidare. Enligt den feministiska maktanalysen är alla män medansvariga för vad en liten minoritet gör (denna analys appliceras aldrig i något annat sammanhang):

När det perspektivet anläggs brukar bakåtsträvarna genast ryta ”Inte alla män!” I någon mening har de rätt i det; många män utsätter aldrig någon kvinna för övergrepp. Men bara den mest inskränkte kan blunda för att de övergrepp som sker är delar av ett större mönster i hur män och kvinnor uppför sig mot varandra. Ett mönster där kvinnan utsätts just för att hon är kvinna – av mannen just för att han är man. Ett mönster som förstärks och får näring av till synes harmlösa stereotyper – och av uppfattningen att de flesta män skulle stå helt utanför mönstret. Så är det inte.

Enligt de tre S-debattörerna står alltså inte de flesta män utanför ”mönstret” som leder till att kvinnor misshandlas, våldtas och mördas. Exakt vad detta mönster skulle bestå i som gör att vanliga hyggliga män är medansvariga för våld mot kvinnor framgår inte.

Det är egentligen ett häpnadsväckande uttalande, men som man känner sig själv känner man andra. Jag vet inte vilken kvinnosyn som Mikael Damberg, Morgan Johansson och Fredrik Lundh Sammeli har, eller vilka de umgås med, men vi bör minnas de senaste årens avslöjanden som visat att goda feministiska män egentligen är riktiga praktsvin. Många vänsterglorior har hamnat på sned.

Enligt en annan debattör tar sig kvinnohatet uttryck i ”löneskillnader, vardagssexism, sexhandel, porr och allt annat vi numera rycker på axlarna åt.” Skulle löneskillnader vara ett uttryck för kvinnohat? Nu får vi väl ändå ta en treo.

Skulle all sexhandel handla om kvinnohat? Jag dristar mig till att påstå att sexuella tjänster mot betalning handlar betydligt mer om sexualdrift och mänskliga behov av närhet (ett tips: fråga sexarbetarna vilka kunder de har), men feministen vet förstås bäst. Det stod ju så i boken.

Problemet med alla dessa dumheter där uttryck som ”var en man!” och påstådda löneskillnader tas som exempel på kvinnohat, är att det verkliga kvinnohatet och föraktet mot alla med kvinnligt kön runt om i världen förminskas. Det verkliga förtrycket osynliggörs.

Låt mig uttrycka det så här: relationsvåld förekommer självfallet även i Sverige, jag ser det i arbetet. Men det är inte svenska kvinnor som är värst drabbade av förtryck. Det mest brutala förtrycket ser vi i teokratier som Iran, i länder som Afghanistan där uppskattningsvis 9 av 10 kvinnor och flickor utsätts för våld av olika slag, i Saudiarabien där kvinnor inte får lämna huset utan en manlig förmyndare samt i alla områden dominerade av salafismen.

Feministiska debattörer ägnar inte dessa företeelser en tanke, ty de är rädda för att peka ut en viss religion. Hellre ger de sig på de svenska männen, som är bland de mest jämställda i världen, och det påstådda lönegapet på arbetsmarknaden. Minns även hur Stefan Löfven lyfte in lagen om anställningsskydd i en debatt om gruppvåldtäkter.

Det går inte att ta dessa människors påstådda vurm för kvinnors rättigheter på allvar. Genom att relativisera, ljuga och sila mygg och svälja kameler har de diskvalificerat sig från all seriös debatt. Feministiska floskler och oneliners är allt de har att erbjuda. Det ser möjligen bra ut på en debattsida men hjälper inte en enda kvinna undan våld och förtryck.

Vänsterns prioriteringar blir väldigt tydliga. Det mesta som sägs och görs är, som så ofta, endast för syns skull.