Det är surrealistiska bilder som kablas ut över världen just nu. Folktomma storstäder. Öde turistmål. Motorvägar så tomma att de ser ut att vara fotograferade i Nordkorea. Allt detta betyder förstås någonting: hjärtstillestånd i världsekonomin.

Det är svårt att ta in de ekonomiska konsekvenserna av coronapandemin. För att ge en liten illustration: SAS förlorar en miljard om dagen om alla plan står på marken. Sveriges turistnäring tappar en kvarts miljard dagligen. Lägg därtill alla andra branscher med mängder av småföretag (hotell, restauranger, underleverantörer) och det blir tydligt att halspulsådern i vår ekonomi är helt öppen just nu. Blodflödet måste stoppas, annars väntar en depression.

Kinas ekonomi har tagit en hård smäll, Goldman Sachs tror att USA:s BNP kan falla med 24 procent och Nordea spår att Sverige kan drabbas av ett så hårt fall att ”det kan bli svårt att beräkna för SCB”. Raset är värre än när finanskrisen slog till. Det kan bli värre än börskraschen 1929, fördelen är att återhämtningen kan bli snabbare.

Där befinner vi oss. Vissa bedömare talar om en potentiell förlust av 600 000 jobb på tre månader och massarbetslöshet. Efter så många års högkonjunktur är det svårt att sätta sig in i att en sådan dramatisk vändning ens är möjlig. Men det är den troligen. När efterfrågan upphör från en natt till en annan börjar företagarna knapra på sina marginaler, och de krymper snabbt.

Nu sitter Socialdemokraterna vid makten att hantera denna situation. Detta kullkastar alla tidigare scenarier för denna mandatperiod. Målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 var redan tidigare ouppnåeligt, och arbetslösheten hade redan börjat stiga. Nu kommer vi emellertid landa på helt andra nivåer. Arbetarepartiet kommer se många arbetare gå ut i öppen arbetslöshet.

Enligt gammal sed ska en sittande regering tjäna på en kris. Folket sluter sig samman och förlitar sig på regering och myndigheter när ett yttre hot identifierats. Just nu finns inte något oppositionsarbete att tala om. Det skrivs inte ens arga debattartiklar.


Skärmdumpar från DN.

Huruvida Löfven kommer gå stärkt ur denna kris återstår att se. Jag är tveksam. Han är knappast den store krishanteraren, och med tanke på att han suttit sedan 2014 lär många känna ett behov av något nytt om två år. Å andra sidan kan folk fråga sig vem som skulle hanterat detta bättre.

När vi kommit ur det mest akuta skedet kommer alltfler undra vem eller vilka som monterade ned den svenska krisberedskapen. På vänsterkanten är skuldfrågan redan klar: det är ”nyliberalismens” fel. Givet hur många år sedan 1990-talets början som Sverige regerats av Socialdemokraterna är den analysen lite svårsmält. Mycket kan sägas om S, men särskilt nyliberala är de inte.

Sanningen är att den svenska militära och civila beredskapen monterades ned i stort samförstånd och i god demokratisk ordning. Genom försvarsbesluten 1992, 1996 och 2000 rustades både det militära och det civila försvaret ned kraftigt. Om vi ser vad som konkret försvunnit i beredskap sedan början av 90-talet är skillnaden mellan då och nu remarkabel. 93 procent av arméns förband avvecklades, inklusive 35 fältsjukhus. 630 respiratorer i toppskick försvann också.

Vi kan räkna med att politiker när pandemin är passerad kommer stå i riksdagens talarstol och tävla om att vilja bygga upp den svenska krisberedskapen igen. Företrädare för just de partier som entusiastiskt avskaffade beredskapslagren kommer ilsket kräva att de byggs upp igen. Precis som skett i försvarsfrågan och migrationspolitiken kommer vi få höra motsägande förklaringar om att ”vi har varit naiva” och ”ingen kunde förutspå…”.

När de ekonomiska effekterna blivit klara för vanligt folk, varav många sitter i högt belånade bostäder med små ekonomiska marginaler eftersom köpfesten, den låga räntan och den eviga högkonjunkturen inte krävde sådana, kommer bitterheten träffa brett. Säkerligen mot regeringen i första hand, men sannolikt också mot det politiska etablissemanget som helhet.

Drygt 9 av 10 företag i Sverige är små företag med max tio anställda. Det är dessa staten borde fokusera på att rädda nu. Annars väntar en ekonomisk katastrof vi inte upplevt tidigare i Sverige i modern tid. Att resten av Europa och världen sannolikt går mot samma dystra ekonomiska tider hjälper knappast ett litet land i denna globaliserade värld.

Staten behöver lägga all kraft på att rädda småföretagarna. Det kommer kosta fruktansvärt mycket pengar, men alternativet är att förfärligt många företag som just nu kämpar för sin överlevnad kommer försvinna och aldrig återuppstå igen. Kvar blir skuldsatta privatpersoner vars livsverk raderats på blott några månader.

Vad än regering och riksdag hittar på måste hela svenska folket förbereda sig på att läget i landet kommer att bli väldigt bekymmersamt framgent. De flesta av oss har sannolikt aldrig upplevt något i närheten av det som väntar.