Borgerligheten hade länge en gemensam fiende. Socialdemokraterna var partiet att slå, både i partipolitiken och i en sorts ideologisk strid som kanske kulminerade med löntagarfonderna.

De senaste 30 åren har emellertid en hel del hänt. Dels har samtliga borgerliga partier helt och hållet accepterat både välfärdsstaten och ett högt skatteuttag. I dag står striden snarare om vilket parti som ger mest till välfärdssektorn. Dels har Sverigedemokraternas intåg i riksdagen ritat om den politiska kartan en hel del.

I någon mån har socialdemokratin segrat ihjäl sig, ty partiet har i dag inga egna idéer som borgerligheten kan utmana. Partierna står förvillande nära varandra i de flesta frågor, och mitt i detta inordnar sig SD som ett slags högerparti ”med socialt samvete”.

Det är förstås inte så att socialdemokratin har blivit borgerlighetens vän. När Socialdemokraterna förlorade valet 1976 efter ett halvt sekel vid makten var det ett demokratins nykterhetstecken. För S kändes det, som bekant, som en statskupp. Makten är något som tillhör S, andra partier har den bara till låns ibland. Samma sak kan sägas om partiets valförlust 2006, då partiet suttit i 12 år i sträck. S i opposition blev sedan ett åtta år långt haveri.

För ett parti som suttit betydligt mer vid makten än i opposition, har makten i sig blivit ett mål. Socialdemokraterna vill inte vinna val för att driva igenom en viss politik längre. Politikens innehåll är i bästa fall sekundärt. Januariavtalets tillblivelse bekräftar detta tydligare än kanske någonsin tidigare. Den vill åt statsrådsposterna, utnämningsmakten och hela härligheten som kommer med regeringsinnehavet.

Allt detta innebär emellertid inte att Socialdemokraterna är en mindre farlig fiende i dag än på 80-talet. Partiet är månne inte lika stort som i fornstora dagar, men det är fortfarande landets överlägset mäktigaste politiska parti med en helt fantastisk kampanjapparat som kan dammsuga röster, något vi senast såg i partiets comeback i valrörelsen 2018. Det är inte oslagbart, men det kräver en samlad motkraft för att besegras.

Sverigedemokraterna har i kraft av sin enorma tillväxt blivit Socialdemokraternas huvudfiende. SD lockar traditionella S-väljare och är nu på väg att bli störst i LO-kollektivet, vilket förstås vore en stor knäck för S.

En konflikt som tagit fart på sistone är den om skyddsombuden. SD har föreslagit att de regionala skyddsombuden inte längre ska utses av facken utan i stället vara oberoende arbetsmiljörådgivare. Detta har från fackligt och socialdemokratiskt håll (vilket tenderar att vara samma sak) utmålats som ett veritabelt angrepp på såväl facken som arbetstagarens trygghet på jobbet.

Påståendet är förstås trams. Vad SD:s förslag däremot är, är en välkommen attack på socialdemokratins tentakler i arbetslivet och ända in i människors tjänsterum. Facken har länge varit knutna till S, LO är det fortfarande medan andra stora fackförbund utan tvivel befinner sig på socialdemokratins planhalva ideologiskt och politiskt. Den som är fackligt ansluten tvingas stå ut med att medlemstidningen är fullproppad med vänsterpropaganda.

Det är talande att varken Centerpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna eller Liberalerna har stöttat SD:s förslag. De vågar fortfarande inte stöta sig med Socialdemokraterna alltför mycket av rädsla för att åter utmålas som högerspöken. (Däremot har C och L faktiskt sagt nej till att ge regionala skyddsombud tillgång till arbetsplatsen där ingen är medlem i facket.)

SD går just nu en balansgång mellan att vara kraftfull och agitatorisk opposition, ansvarstagande parti och en attraktiv ny kraft för förändring. Jimmie Åkessons pajaskonster i Turkiet häromdagen hjälpte knappast partiet i någon av dessa kategorier.

Det sägs att han ville skicka signaler till hemmapubliken om att SD tar ansvar i migrationsfrågan. Jag tror inte att det lyckades särskilt väl. Det vore en sak om ett ungdomsförbund åkte ned och delade ut flygblad. Men en partiledare bör stå över sådant.

SD har knappast stärkt sina aktier som samarbetsparti till M och KD efter denna fadäs. Gissningsvis svaldes det ganska tungt på M- och KD-ledarnas respektive arbetsrum när nyheten kablades ut.

Med detta sagt finns det heller ingen ursäkt för det beteende som vissa ministrar och regeringslojala supporters visat upp. Anders Ygeman, hånleende både före, under och efter skandalen med Transportstyrelsen, passade på att håna Åkesson på Twitter. Så beter sig alltså en socialdemokratisk minister och endast medier som Samhällsnytt fann det intressant att skriva om.

Socialdemokratin är och förblir huvudfienden. Den är pompös, maktfullkomlig, ogin, lättkränkt och fullständigt skamlös i alla lägen. Den måste bekämpas överallt, hela tiden. Av rena anständighetsskäl.