Sverige blev unikt när den socialdemokratiska regeringen med stöd av Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i maj 1998 röstade igenom ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Dåvarande biträdande arbetsmarknadsminister Ulrica Messing motiverade lagen med att ”prostitutionen är ett av de värsta uttrycken för den ojämna maktfördelningen mellan män och kvinnor”.

Det blev som synes fel redan från början, och så har det fortsatt. Enligt feministiska maktteorier är all form av sexhandel att likna vid våld mot kvinnor. Män som säljer sex ignoreras då de inte passar in i analysen.

Sedan sexköpslagens tillkomst har dess kritiker i stort sett tystnat och debattnivån blivit alltmer auktoritär. Paolo Robertos avslöjade sexköp har utlöst en störtflod av fördömanden i hela det svenska samhället. Samarbetspartners avbryter all kontakt, debattörer agerar moraldomstol och politiker föreslår straffskärpningar. Så länge Roberto endast var en före detta våldsverkare var han välkommen överallt.

Justitieminister Morgan Johansson och jämställdhetsminister Åsa Lindhagen redovisar regeringens linje på Aftonbladet Debatt. De anser att all sexhandel är en form av slavhandel, vilket diplomatiskt uttryckt kan sägas vara en pinsam förenkling av en komplext fenomen.

Ministrarna skriver att det behövs mer kunskap. Där är vi överens. Tråkigt då att regeringen inte är intresserad av att titta på länder som valt en annan väg än den svenska. Det finns utmärkta exempel på hur sexarbetarnas rättigheter kan stärkas, deras hälsa prioriteras och hjälp erbjudas till dem som vill sluta utan att förbjuda sexköp. Nya Zeeland nämns ofta som ett föregångsland, men inspiration därifrån förutsätter att det finns ett genuint intresse för sexarbetarnas situation bakom den billiga plakatretoriken.

Kritiken mot sexköpslagen har varit omfattande genom åren. Amnesty och WHO är bara två organisationer som sågat sexköpsförbudet. På hemmaplan tog RFSL i fjol ställning för en avkriminalisering och 2015 konstaterade RFSU att de positiva effekterna av sexköpslagen är överdrivna samt att lagen ”har lett till ökad osäkerhet för de prostituerade”. Sexarbetare själva framträder med jämna mellanrum och bekräftar denna bild.

Men sexköpslagen finns inte till för sexsäljarnas skull. Detta fick vi svart på vitt när alliansregeringen tillsatte en utvärdering av sexköpslagen (något jag skrev om här och här). Utredaren Anna Skarhed, vars uppdrag var att inte ifrågasätta lagen utan snarare titta på skärpningar, drog följande slutsats (s. 130 i utredningen):

När det gäller de personer som fortfarande utnyttjas i prostitution måste ovan nämnda negativa effekter av förbudet som de beskriver närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen.

När sexarbetare påtalar att sexköpsförbudet ökar riskerna i arbetet och stärker det sociala stigmat konstaterar den statliga utredaren att deras negativa upplevelser är välkomna eftersom staten ju vill att sexsäljarna ska sluta sälja sex. Ett större förakt för de kvinnor lagen påstås skydda är svårt att tänka sig.

När jag i samband med ett uppsatsarbete intervjuade ett antal sexarbetare i Sverige bekräftades min bild att fenomenet är betydligt mer mångfacetterat än vad som framkommer i media och den politiska debatten.

Det finns inte ens sorts sexarbetare utan många. Här finner vi just de utnyttjade kvinnor som regeringen tar fasta på i sin argumentation, men här finns också starka entreprenörer, studenter som drygar ur studiemedlen och personer som säljer sex vid sidan om ett ”vanligt” arbete. Inte för att de måste utan för att, som en uttryckte det, ”sätta guldkant på tillvaron”. Denna grupp utgörs varken av sålda kvinnor på bordeller eller unga från fattiga länder. Således är den ointressant och helt osynlig i debatten.

Vilka de rättsliga konsekvenserna än blir är Paolo Roberto redan dömd.

Alla är överens om att människohandel ska bekämpas kraftfullt, oavsett om det är för sexuella ändamål, tiggeri eller i andra syften. Men allt sexarbete är inte människohandel. Regeringens utgångspunkt är direkt felaktig.

Nu vill regeringen att alla sexköp ska leda till fängelse. Svenska fängelser är redan fulla och hela rättskedjan tungt belastad. Anser regeringen verkligen att vi i detta läge ska öka bördan genom kasta vanliga sexköpare i fängelse? Och är det en rimlig prioritering av polisens resurser?

Som om inte detta vore nog håller regeringen fast vid det rättsvidriga förslaget att straffa sexköp som gjorts utomlands. Jämförelser har gjorts med polsk abortlagstiftning – att polska kvinnor skulle straffas för lagliga aborter de gjort i Sverige. Precis så bisarrt är regeringens förslag.

Det är bekymmersamt att Sverige har en faktaresistent regering som driver politik utifrån ideologiska käpphästar och ignorerar verkligheten. Det är ännu värre att denna regering ogenerat kullkastar viktiga rättsprinciper i syfte att komma åt sexköpare i ett feministiskt korståg.

Avslutningsvis kan vi notera att Moderaterna 1998 röstade nej till sexköpslagen med motiveringen att frågan var social- snarare än kriminalpolitisk. Drygt två decennier senare går partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell ut på Facebook och tillstyrker en skärpning av samma lag.

För Moderaterna har det privata blivit politiskt. Den människofientliga feminismen tycks slutligt ha segrat.

Läs även:
Feminister tystar oss frivilliga sexarbetare