Jag hade inte tänkt kommentera Paolo Robertos avslöjade sexköp eftersom jag anser att det i grunden är en privatsak och inget media eller någon annan bör lägga sig i. Men jag inser att detta handlar om något större.

Sex är vårt mest privata, därför är intresset och nyfikenheten också så stor från allmänheten. Det skvallras ständigt om kändisars sexliv. När en före detta buse och boxare, numera tränings- och matprofil, åker fast i en bordellrazzia är det förstås nyhetsvärde. Det förstår jag. Men hur intressant är det egentligen?

Att Paolo Robertos flickvän kan ha ett och annat att säga om tilltaget är begripligt, inte minst som han bedyrat sin kärlek till henne i tweeten innan han bekräftade polisens misstankar. Men för den bredare allmänheten borde Robertos sexliv faktiskt inte vara av särskilt stort intresse.

I Sverige, med en moralistisk sexköpslag sedan drygt två decennier tillbaka, är det dock synnerligen intressant när en kändis köpt sex. Moraldomstolen börjar genast arbeta på högvarv.

Hanteringen i media följer den sedan länge utstakade mallen till punkt och pricka. Nu har vi kommit till fasen där alla tävlar om att ta avstånd. Företag och TV-bolag gör det genom att avsluta samarbeten, politiker genom att skrika på straff (intressant nog är sexköp det enda brott där Vänsterpartiets Linda Snecker anser att högre straff är både rätt och avskräckande).

Ropen efter straff samt tjära och fjädrar bottnar i flera saker. Dels äckel. Många anser att det är smutsigt att köpa sex. Dels ideologi. Den feministiska maktanalys på vilken sexköpslagen bygger utgår från grundantagandet att sexköp alltid är en form av våld mot kvinnor (manliga sexarbetare och kvinnliga köpare ryms över huvud taget inte i analysen).

Det är helt OK att anse att sexköp är äckligt, omoraliskt och fel. Vi ska däremot inte stifta lagar på så lös grund. Sexköpsförbudet tar över huvud taget inte hänsyn till sexarbetarnas situation. Lagens syfte var hela tiden att fungera normerande, att avskräcka köpare och få säljare att upphöra med sin verksamhet genom att göra deras liv farligare. Det sistnämnda medgav faktiskt utredaren Anna Skarhed när hon ”granskade” sexköpslagen efter drygt tio år.

Jag vet inget om den kvinna som sålde sex till Paolo Roberto. Få gör det, även om det i sociala medier redan har slagits fast att hon inte kan ha sålt sex frivilligt. Ingen försvarar människohandel, men feministerna och moralisterna blandar medvetet ihop korten för att stämpla allt sexarbete som en form av av människohandel.

Uppmärksamheten som nu ägnas Robertos fall drivs knappast av omtanke om sexarbetaren. Om denna grupp bryr sig feminister föga när det kommer till kritan.

Ty när sexarbetarnas egna organisationer och självaste Amnesty kräver rättigheter och skydd i stället för moralistiska lagar vars enda syfte är att ”sända signaler” och få inskränkta politiker att sova gott om natten, lyssnar inte det feministiska Sverige. Då är den spelade omtanken som bortblåst.

Vi har faktiskt riktiga problem att ta itu med i samhället. Till exempel flickor som utsätts för systematiskt tafsande i skolan. Kvinnor som våldtas. Pojkar som rånas och förnedras. Barn som far fruktansvärt illa eftersom lagstiftaren tagit alldeles för stor hänsyn till biologiska föräldrars rätt till sina barn i alla lägen.

Om vi vill diskutera sexarbete finns för all del inspiration att finna i Nya Zeelands lagstiftning som lägger fokus på sexarbetarens hälsa och rättigheter. Vi ska emellertid inte tro att ”världens första feministiska regering” skulle ha ödmjukheten att den kan lära av andra.