Sveriges utrikesminister har begått en intervju. Tystnaden i svenska medier om detta 26 minuter långa haveri har varit närmast öronbedövande (SVT och Expressen ställde till slut några korta pliktskyldiga frågor till Ann Linde). I Sverige gillas det nämligen inte när politiker gör bort sig framför kameran, här gillar vi mysintervjuer från vilka alla kan gå nöjda och glada efteråt.

Dit hör de helt meningslösa träffar som TV4 med jämna mellanrum har med statsministern. Det kanalen presterar är en form av bolibompajournalistik som jag fullkomligt kräks över men som blomstrar alltmer i Sverige.

Det Sarah Kelly gjorde var något annat, nämligen det vi borde förvänta oss av alla journalister när de ska ställa en politiker till svars. Hon var påläst och väl förberedd. Hon lyssnade på vad politikern svarade och ställde relevanta följdfrågor utifrån dessa svar. Och hon lät sig inte nöjas med politiska floskler. Det sistnämnda fungerar utmärkt på svenska journalister, vilket kan vara en förklaring till att utrikesministern blev alltmer pressad och aggressiv ju längre intervjun led.

Ann Lindes katastrofala insats i Deutsche Welles Conflict Zone sätter fingret på tre saker: dels hur oförberedda svenska toppolitiker är på kritiska följdfrågor från journalister, sött invaggade i ett symbiotiskt förhållande med den svenska presskåren. Ann Linde förklarade sin svajiga insats med att debattformatet var ”aggressivt”. Dels vad en påläst journalist faktiskt kan åstadkomma. Och slutligen fick vi ett smakprov på vilken nivå Sveriges yttersta politiska elit ligger på.

Det kan vara på sin plats att backa bandet en aning och minnas vad den sittande regeringen egentligen kom till makten för att åstadkomma. Och vad den helt förbisåg. Löfven-regimen vill nämligen sprida narrativet att den redan från dag ett såg och satte igång med att bekämpa våra mest allvarliga samhällsproblem. Gängkriminaliteten. Den misslyckade integrationen. Den växande islamismen. Detta är en genomfalsk bild, och det räcker med att läsa Socialdemokraternas valmanifest från 2014 för att se detta. Ingen journalist verkar dock intresserad av att kolla upp vad regeringen faktiskt lovade.

Justitieminister Morgan Johansson har ogenerat ljugit om att regeringen redan 2014 gick till val på att expandera polisen. Det finns inte en stavelse om detta i valmanifestet. Socialdemokraterna konstaterade visserligen att ”något håller på att gå sönder” i Sverige, men då avsågs fallande kunskapsresultat i skolan (som har fortsatt under Löfvens styre). Orsaken som pekades ut var stora skattesänkningar och vinstjakt i välfärden. Den ekvationen har aldrig gått ihop logiskt, men sådan var retoriken.

Partiet lovade som bekant EU:s lägsta arbetslöshet 2020 och ”en skola i europeisk toppklass”. Sex år senare har vi facit. Sverige är det enda land i EU som före coronapandemin hade högre arbetslöshet än 2014. Skolresultaten har fortsatt att falla. Det noterades en förbättring i fjolårets PISA-mätning, men sedan det uppdagats systematiskt fusk genom att språksvaga utrikes födda elever exkluderats kan dessa resultat i praktiken kastas i papperskorgen. Detta är oerhört generande för regeringen, förutsatt att dess ministrar haft vett att skämmas.

Partiets fokusområden var skola, välfärd, miljö och jobb (läs: bidrag). S lovade att minska utsläppen, investera i bostäder och infrastruktur, grunda ett nationellt innovationsråd, minska valfriheten i föräldraförsäkringen, höja attraktiviteten i läraryrket och höja bidragen. Här finns inte en stavelse om migrationspolitiken eller polisen. Integrationen nämns inte heller. Detta skrevs alltså inför valet 2014, ett år då Sverige tog emot över 80 000 asylsökande och Migrationsverkets egna boenden var fulla sedan länge.

Inte heller såg Socialdemokraterna riskerna med den växande islamismen, som resulterat i extremistiska konfessionella skolor där barn delas upp efter kön, eller jihadistisk terror. Som bekant förbjöds de så kallade terrorresorna först när de i praktiken upphört.

I dag skryter Socialdemokraterna med att det var de, inte Moderaterna, som lade om migrationspolitiken. Sanningen är att de tvingades till det (det går dessutom att ifrågasätta hur mycket av omläggning det i själva verket är), S hade inte en tanke på detta när de tillträdde regeringsmakten.

I sitt valmanifest 2014 ville S förbättra vården. Nu under coronakrisen skjuter regeringen däremot ansvaret till regionerna. Arrogansen har socialdemokratin i sitt DNA. Nuvarande och före detta ministrar som Morgan Johansson, Margot Wallström och Ann Linde bär den med den äran. De räknar kallt med att inte granskas av medierna. De vet att människor glömmer och att lata journalister inte kommer göra något för att påminna dem om gamla misslyckanden eller rena lögner.

Faktum är detta: efter sex år vid makten har Stefan Löfven faktiskt inte lyckats med någonting av det han föresatte sig. Trots att han regerat under en stark och lång högkonjunktur. Löfven-regimen är den sämsta regeringen i modern svensk historia. Det går inte att se det på något annat sätt.

Socialministern gillar att lägga ansvaret för döden på landets äldreboenden på kommunerna. På regeringens hemsida
tar hon däremot ansvar för omsorgen. Men det var före corona.