Det är svensk nationaldag och jag funderar med en kopp kaffe i handen över vad vi egentligen firar, om vi firar, och vad Sverige har blivit. Det är inga särskilt roliga tankar i dessa dagar.

Tonläget på den svenska nationaldagen har förändrats på bara några få år. Plötsligt började snart sagt alla partiledare säga ”älska” och ”Sverige” i samma mening. De satte fanan på kavajslaget och talade på ett sätt som före 2014 skulle ha klassats som nationalistiskt och chauvinistiskt. Stefan Löfven har varit högst delaktig i detta under sin tid som statsminister.

Retorik och politik har förstås inte gått ihop, ty samtidigt som Löfven hyllat Sverige och svenska folket har hans regering fortsatt att driva en svenskfientlig politik. Jag konstaterade detta i fjol:

Den som älskar Sverige vurmar inte för IS-terrorister. Den som bryr sig om Sverige låter inte gängkriminella ta över hela bostadsområden. Den vars hjärta klappar för Sverige bygger inte system som gör det lika förmånligt att leva på bidrag som att arbeta. Den som på riktigt älskar sitt land låter inte religiösa extremister driva skola och hjärntvätta barn.

Kärleken till Sverige från politiker som Löfven och Lövin är således svår för att inte säga omöjlig att ta på allvar. Den utgör en form av politisk teater som tillkommit genom att sträcka upp ett blött finger i luften.

Just nu präglas våra liv i hög grad av coronakrisen, vilket kommer göra årets nationaldagsfirande lika tyst och obefintligt som det brukade vara.

Mycket annat händer dock i skuggan av krisen som kan få konsekvenser för landets politiska utveckling. Moderatledaren Ulf Kristersson har slutligen dragit av SD-plåstret och nu öppnat upp för budgetsamarbete med Jimmie Åkessons parti. Det var väntat efter att Kristersson steg för steg närmat sig den oundvikliga tanken att han, om han vill bli statsminister, måste ta SD på allvar. Det finns ingen väg runt detta faktum.

Vänstern har väntat på detta tillfälle. Nu kan de äntligen utmåla moderatledaren som en ulv i fårakläder, något de försökt göra hela tiden, och få upp vit makt-kortet på bordet.

Parallellt med detta pågår svart makt-demonstrationerna. Vi kan notera hur den rasistiska identitetsvänstern beter sig mot alla som ifrågasätter Black Lives Matter-rörelsen.

Ingen lär heller ha undgått den knäböjande poliskvinnan. Det vi såg var inte en ung polis intelligenta sätt att lösa en pressad situation utan en ren kapitulation för extremvänstern. Poliskvinnan själv såg det säkerligen inte så. Fostrad på Södertörns genusmedvetna polisutbildning, där genus, klass och etnicitet nu är bärande delar, reflekterade hon förmodligen inte över om det hon gjorde var olämpligt.

Detta är i någon mån våldsmonopolets slutliga kollaps. Den har länge låtit sig marineras i samtidens värdegrund och frångått sitt grunduppdrag. Nu har den även låtit sig lånas till vänsterns propagandamaskineri och blivit ett offer för dess framgångsrika försök att infiltrera all offentlig verksamhet. Det är en deprimerande slutsats.

Visst ska vi fira nationaldagen. Men vad är det i slutändan vi firar? Är det Sverige som det är eller kanske förhoppningen om vad det kan bli? Dagens Sverige är ett land skadskjutet av genusidéer och sargat av farliga identitetspolitiska tankar som syftar till att slå split mellan människor baserat på hudfärg och ideologisk hemvist.

Detta är en potentiell tryckkokare som riskerar att explodera i etniska konflikter. Det har redan börjat och ingen kan i dag säga hur illa det kommer att bli. Vi vet dock vilka som förtjust eldar på denna utveckling.

Jag önskar att vi kunde fira ett fritt, självständigt och starkt Sverige i dag den 6 juni. Den dagen kanske kommer. Men den är inte här än.