Vid sidan om att skörda liv har coronapandemin fått en del effekter som för många kanske varit ganska nyttiga. Den har påmint oss om vad som verkligen är viktigt: våra närmaste.

Nu när många människor inte kunnat träffa sina föräldrar och far- och morföräldrar på flera månader har pandemin blivit en tankeställare. Men förmodligen en tillfällig sådan. Saker och ting har en tendens att fortsätta som de brukar.

Pandemin har även satt svensk krisberedskap i blixtbelysning och blottlagt uppenbara brister. Här finns emellertid mer att säga, mer att blottlägga, än enbart sådant direkt relaterat till krisen.

Energiförsörjningen, exempelvis. Sverige har elöverskott, skryter regeringen. Men det är sett över hela kalenderåret och tar inte hänsyn till de perioder då vi tvärtom har underskott. Det är då företag drabbas. Kärnkraften ska likafullt avvecklas, har den rödgröna regeringen fastslagit.

Ta den beryktade svenska öppenheten som gjort Sverige till ett tillhåll för islamister som vill driva skola och ställa krav på anpassning från majoritetssamhället. Vi har blivit ett land som visar tolerans för de intoleranta – förutsatt att de har rätt religion och ideologi.

Hela rättspolitiken utmanar ständigt det allmänna rättsmedvetandet och lämnar en stank omkring sig. Regeringen och dess stödpartier låter i retoriken som om de vill sätta hårt mot hårt mot den grova kriminaliteten, men det är en chimär. Det är politisk teater ledd av justitieministern, regeringens kanske mest lögnaktige minister.

Faktum är att svensk rättstillämpning fortfarande saknar ett brottsofferperspektiv. Var och en som läser domar kan konstatera detta, och så länge det inte sker en reformering av rättsväsendet som innebär att vi vänder på perspektiven och sätter brottsoffrens rättigheter främst, kommer ingen verklig förändring att ske.

Den stolta socialliberala staten klarar inte ens av att skydda sina mest skyddsvärda. Hur äldre har avlidit under pandemin visar hur samhället struntat i denna grupp. Det är förvisso inget nytt, äldre har länge setts som en belastning, en kostnad. Trots att de faktiskt byggt det här landet.

Samma sak kan sägas om våra små. Sverige har länge sett sig som världens bästa land för barn och barnkonventionen är lag sedan årsskiftet, men vad kommer den betyda i praktiken? Ingen vet.

Däremot vet vi att barn far oerhört illa och att gärningspersonerna kommer väldigt billigt undan. De galningar som torterade pojken Bobby till döds är ute i det fria sedan länge.

Ett mer nutida fall är det om treåriga Esmeralda, kallad ”Lilla Hjärtat” i rapporteringen. Den biologiska mannan som var ansvarig för flickans död anses olämplig för samhällstjänst. Frivården rekommenderar i stället skyddstillsyn som straff för ett barns död. Det svenska rättssystemet är som ett elakt skämt mot både brottsoffer och deras anhöriga.

Den socialliberala staten har gett sig iväg på irrfärder och lagt tid och resurser på jämställdhetsindexering, hbtq-ideologi, identitetspolitik och mångkultursvurm samtidigt som statens kärnuppdrag, även i ett vidare perspektiv, har eftersatts.

Det har funnits en perfekt logik i detta. Politikerna har märkt att resursförstärkningar till polis och försvar eller en uppbyggd krisberedskap inte vinner dem några val. De har också noterat att motståndet mot att politisera landets myndigheter har varit svagt, vilket möjliggjort den politiska inriktning vi sett under de senaste decennierna: en värdegrundsstyrd socialliberal stat som lägger sitt fokus på trams och fluff.

Detta – trams och fluff – är sådant den i dag behärskar. Inte så mycket annat. När krisen är ett faktum, när väljarna plötsligt efterfrågar fokus på kärnuppdraget, står politikerna sålunda tomhänta. De sätter nervöst svenska flaggan på kavajen och börjar stamma om ”ett starkare samhälle”. Någon trovärdighet bakom orden finns naturligtvis inte.

Socialdemokraternas mantra om ett starkare samhälle avser inte en starkare stat som gör färre saker men på ett bättre sätt utan raka motsatsen. Riksdagens så kallade mittenpartier tycks vara med på tåget, och genom ett samarbete mellan S och dessa partier får vi det sämsta av två världar.

Den socialliberala staten har i många år misslyckats med sitt kärnuppdrag. Svenska väljare därför måste bestämma sig för vad de prioriterar hädanefter.