Regeringen går fram med ett förslag om att begränsa straffrabatten för personer i åldersgruppen 18-20 år som begått grova brott. Det innebär att även 18-åringar ska kunna dömas till livstids fängelse.

Detta kan låta välkommet och har också applåderats i sociala medier av politiska motståndare. Men justitieministern beskriver detta som ett sätt att främst komma åt unga gängkriminella, vilket skulle exkludera andra, och det kommer även framöver finnas många kryphål i lagen för att undvika lagens strängaste straff. Så ser nämligen svensk rättstillämpning ut.

Häri ligger huvudproblematiken i svensk kriminalpolitik. Så länge svenska domstolar stipuleras att i varje läge där det anses möjligt undvika fängelse som straff, kommer vi ha problem. I synnerhet är detta feltänk allvarligt när det kommer till återfallsförbrytare och unga tungt kriminella där så kallad kontraktsvård genom kontakt med socialtjänsten blir rena skämtet.

Ett exempel på det sistnämnda är de dömda i fallet med det uppmärksammade förnedringsrånet i Kärrtorp i södra Stockholm. En 17-åring dömdes till att skriva ett ungdomskontrakt med socialtjänsten. En helt verkningslös och slapp åtgärd. Både den dömde och hans advokat var nöjda med påföljden, vilket framgår i domen.

Föga förvånande struntade 17-åringen i det så kallade straffet och rymde bara några veckor senare. Nu misstänkts han för nya personrån. Spiralen lär fortsätta. Det svenska rättssamhället fortsätter att stryka gärningsmän medhårs och därmed håna brottsoffren. I detta specifika fall var offret en ung kille som inte ens visste om han skulle orka fullfölja sin skolgång efter det inträffade.

I dag krävs ”synnerliga skäl” för att döma unga till fängelse. Att tvinga någon att klä av sig och urinera på och förnedra personen under ett rån anses alltså inte tillräckligt. Inte ens när gärningspersonen är återfallsförbrytare. Sluten ungdomsvård ansågs alltså alltför ingripande mot den unge kriminelle i detta fall.

Vi kan inte ha det så här lägre. Regeringen har tagit några steg i rätt riktning, men den lappar och lagar på ett i grunden ganska ruttet system som lägger större vikt vid gärningsmannens välbefinnande än brottsoffrets upprättelse.

Att regeringen även ser över systemet med automatisk tvåtredjedelsfrigivning är bra. Men inte heller här tycks de löpa linan ut. I stället för att vända på steken och endast tillåta villkorlig frigivning om den dömde har visat utomordentligt stora framsteg ska den fortfarande vara regelmässig men nu kopplas till deltagande i behandlingsinsatser. Resultaten av dessa ska, såvitt jag kan förstå, inte påverka.

Det krävs ett perspektivskifte. Om vi ska tala i moderna termer handlar det om vilken värdegrund vi har: vill vi ge drabbade rättvisa eller sympatiserar vi med gärningsmännen? Den politiska majoriteten i Sverige gör helt uppenbart det sistnämnda, annars hade vårt rättssystem inte sett ut som det gör. Rätten hade inte tagit så stor hänsyn till vilket straff den åtalade själv anser rimligt, vilket faktiskt lyfts in som en faktor i domen mot en av förnedringsrånarna.

Självfallet ska vi försöka rehabilitera unga personer tillbaka in i samhällsgemenskapen igen. Men socialtjänsten arbetar med sociala insatser och är av förklarliga skäl inte experter på kriminalitet. Unga lagöverträdare behöver inte ett samtal med en socialsekreterare. Ansvaret bör ligga på Kriminalvården och nya former av straff för grova kriminella under 18 måste komma till stånd för att bryta denna spiral.

Den som har hamnat så långt ut i stratosfären att den redan i 17-årsåldern rånar och kissar på sina offer behöver inte ett så kallat ungdomskontrakt utan ett kännbart straff, disciplin och en läxa i hur man beter sig mot sina medmänniskor.

För att något av ovanstående ska vara möjligt behövs en annan rättspolitik. I väntan på denna skapas ständigt nya brottsoffer – och gärningsmän som skrattande räcker finger åt oss alla.