I mainstreammedier betraktas diskussionen om huruvida det svenska majoritetssamhället genomgår en anpassning till en viss religiös minoritet som xenofobisk, men utanför den politiskt korrekta sfären pågår den alltjämt.

I grund och botten handlar det om rätten att känna igen sig i sitt eget land. Vår värld är stadd i konstant förändring, så det handlar inte om det. Det handlar om innehållet. På vilket sätt vårt land förändras och även om huruvida vi tillfrågats.

Jag tänker tillbaka på ett land som såg helt annorlunda ut för bara 20 år sedan. Jag växte upp på en liten och tämligen homogen ort. Det fanns något oskyldigt och oskuldsfullt över alltihop när jag nu ser tillbaka på det. Vi låste knappt ytterdörren. Cykeln lämnades alltid olåst. Alla kände alla, på gott och ont.

En del var sig visserligen likt. Precis som i dag satt Socialdemokraterna vid makten. Det var högkonjunktur och ekonomiskt pekade mycket åt rätt håll. Begreppet ”utanförskap” hade ännu inte etablerats i det politiska språkbruket, men integrationsproblemen hade diskuterats i många år. Utan att något hade hänt, förstås.

Sedan millennieskiftet har något förändrats. Det oskuldsfulla är definitivt borta, även på mindre orter. In har Det Nya Sverige flyttat. Gatubilden har förändrats. Företag och samhällsservice har stängt, asylboenden öppnat, tomma lägenheter tagits över av migranter och tiggare satt sig utanför den lokala matvarubutiken.

”Tack för att ni valde Sverige” proklamerade Reinfeldt, som också undslapp sig att Sverige tillhör invandrarna. Det har vi nog märkt, fyller månne somliga i.

Denna utveckling kan ses ur en rad perspektiv, men det har kanske aldrig varit tydligare än nu hur hela det officiella Sverige gått ned på knä inför en stor världsreligion.

Människor förvägras demonstrationstillstånd för att kritisera islam och bränna Koranen eftersom polisen vet att det kommer bli våldsamma protester. Personer som sparkar på nämnda bok grips, trots att det knappast är ett brott att våldföra sig på en bok.

Islamister har fått driva konfessionella friskolor under lång tid med kända resultat. Moskébyggen finansieras av skurkregimer. Och då har vi inte ens nämnt hela kränkthets- och rasismdebatten, där muslimer ständigt utmålar sig som en särskilt utsatt och skyddsvärd grupp som bör få särskilda rättigheter. Aldrig som en grupp bland andra, som vill integreras.

Reaktionerna på de senaste demonstrationerna mot islam, inklusive att bränna Koranen, har varit talande. Medan imamer påstått att kravallerna inte haft något med islam att göra, har muslimer i praktiken krävt ett kränkhetsundantag från yttrandefriheten.

Det talas högt om vår storslagna yttrandefrihet, men ställd mot Värdegrunden väger den uppenbarligen lätt. Att håna kristendomen är inte bara acceptabelt, det kan rent av vara konst. När kyrkor brinner blir det knappt ens notiser. Islam, däremot, är fredad. Här får det varken skämtas, ironiseras eller hånas.

Att det pågår en anpassning råder det ingen tvekan om. De flesta knyter näven i fickan och tittar ned i marken. Den som säger det de flesta rimligen ser löper stor risk att drabbas av sociala sanktioner. Men någon måste våga. Om vi inte pratar om det, hur kommer Sverige se ut om ytterligare 20 år?