Visst är det märkligt att ett fritt lands ledare kan ta så lätt på just friheten. Det brukar sägas att svenska folket är fredsskadat, att vi inte har varit i en militär konflikt på så länge att vi tagit vår frihet och självständighet för given. Jag tror att det ligger en hel del i denna enkla betraktelse.

Men det beteende som Sveriges styrande elit uppvisar är ett symptom på något mer. Det är en bristande förståelse för själva grundfundamenten i ett starkt och välfungerande land. Vad som är viktigt på riktigt och vad som faktiskt är helt onödigt att den offentliga politiska makten sysslar med. Den pågående pandemin har månne väckt somliga ur villfarelsen att familjevecka och hbtq-certifiering är viktigare än civilförsvar och krisberedskap, men jag misstänker att denna nya insikt kommer vara tillfällig.

När britterna röstade för att lämna EU målades genast mörka scenarier om vilken ekonomisk katastrof beslutet innebar. EU-vännerna förstod över huvud taget inte argumentet för att lämna: självständighet. Även om Storbritannien kortsiktigt skulle bli ekonomiskt lidande är det inget som gör beslutet värt att ångra. Ett folks självständighet, i detta fall från en överstatlig politisk union som expanderar sina maktbefogenheter år för år, kan inte värderas i pund eller euro. Frihet är större än så, viktigare än så.

Denna insikt tycks över huvud taget inte existera i Sveriges lagstiftande församling, och definitivt inte i landets regering. Sålunda har det svenska EU-medlemskapet skrivits in i grundlagen. Signalen är tydlig: det finns ingen väg ut (eller snarare: den är ytterst krånglig). Och det är inte direkt så att EU:s maktambitioner på medlemsstaternas bekostnad har minskat på senare år. Målet att nå en sorts Europas förenta stater är både uttalat och tydligt.

De flesta är ense om att samhällsutvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det handlar om allt från skolan och välfärden till brottsutvecklingen och det sönderdebatterade integrationsfiaskot. I dag har vi en situation där parallell rättsskipning har blivit en naturlig del av hur konflikter och tvister hanteras i vissa områden (bland vissa ”grupper”). Det svenska våldsmonopolet är på väg att bli ett våldsoligopol. Vi sätter ständigt nya rekord i skjutningar och bombdåd. Varannan person över 80 år i Stockholm vågar inte gå ut på kvällen.

Samtidigt som detta fortgår fortsätter regeringen och dess samarbetspartier att strö ut pengar på jämställdhetsintegrering, utvidgat rutavdrag för att tvätta kläder och högre bidrag till personer som inte jobbar. Prioriteringarna är bisarra men logiska i hur ett kohandelsavtal som januaripakten fungerar. Alla måste få sina hjärtefrågor tillgodosedda, och då spelar de stora frågorna (som landets utveckling) föga roll. Partipolitiken väger tyngre.

I dag är det svårt att dra någon annan slutsats än att det politiska, kulturella och mediala etablissemanget inte bara är fredsskadat utan också när ett förakt mot Sverige och vår historia. Inget är heligt, inget är värt att bevara. Det förs fortfarande en diskussion om huruvida det ens finns en svensk kultur. I ett sådant klimat är det onekligen magstarkt av regeringens företrädare att bära svenska flaggan.

Den som motsätter sig denna utveckling anklagas inte bara för att vara framstegsfientlig utan också en kvarleva från 30-talet. Detta märks inte bara i politiken utan på alla sätt – även i den moderna arkitekturen.

Det gamla ska rensas ut och ersättas med ett slags feberdrömsbild av vad Sverige en gång varit. Om vi utgår från att det är denna ingång i samhällsdebatten som landets makteliter har, blir en hel del politiska beslut begripliga.

En exempel på hur absurt Sverige fungerar kom härom dagen. Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt tog avstamp i den rätt självklara slutsatsen att regering och riksdag säljer ut Sverige till resten av världen och exemplifierade det med en absurd historia om en man som fått uppehållstillstånd bara för att han har en intellektuell funktionsnedsättning:

Men vad säger ni om att i stället för att föra en migrationspolitik där vi attraherar människor med lågt intellekt i stället föra en politik där man attraherar människor med högt intellekt? Vore det helt verklighetsfrämmande för den här kammaren?

En bra fråga, kan man tycka. Anförandet fick förstås Twittervänstern att gå i spinn och Aftonbladets ledarsida att börja tala om ”förakt för svaghet”. Det är det förstås inte. Det är en fråga om rimliga prioriteringar för svenska folket. Sjöstedt föreslog ingen neddragen assistans för funktionshindrade, han ifrågasatte det rimliga i att bevilja uppehållstillstånd till en person enbart utifrån personens intellektuella funktionsnedsättning.

De så kallade kompetensutvisningarna är andra sidan av samma mynt: medan personer som begår brott och/eller inte kommer kunna tillföra Sverige som nation något får stanna, utvisas högutbildade och skötsamma personer på grund av petitesser. Problemet har varit känt i åratal, men riksdagen gör ingenting. Vi kan alltså utgå från att det är denna ordning som Sveriges lagstiftande församling föredrar.

Det kallas tydligen Värdegrund. Tänk om de kunde sätta lite värde på Sverige i stället.