Det har hållits riksdagsdebatt om gängvåldet. Igen. Det är inte länge sedan partiledarna debatterade, nu var det inrikesministern samt partiernas kriminalpolitiska talespersoner som drabbade samman.

Inrikesminister Mikael Damberg lät först som en oppositionspolitiker när han räknade upp antalet skjutningar under året utan också nämnde flera av de mest uppmärksammade fallen på senare tid, däribland en 12-årig flicka. Damberg pekade ut ”30 års statlig frånvaro” som en orsak till dagens situation med eskalerande gängvåld.

Vilka är det då som har styrt staten under dessa tre decennier? Av dessa 30 år har Socialdemokraterna suttit vid makten i 19. De har alltså regerat under två tredjedelar av dessa tre decennier och bär det huvudsakliga ansvaret för utvecklingen. Efter den korta inledningen lät dock inrikesministern som vanligt och skröt om allt som regeringen har gjort. Mer än någon annan regering. Allt som görs är ”massivt” och ”historiskt”.

Debatter som dagens är rätt meningslösa. Redan kända positioner framförs, och regeringens oförmåga att medge ansvar för utvecklingen blir bara ännu tydligare. Den förmår heller inte ge någon rimlig förklaring till hur vi hamnade här. Det är som om allt bara… hänt. Ramlat ned från himlen. Klättrat upp som en svamp ur jorden.

Att Sverige är ledarlöst är ingen nyhet för denna bloggs läsare. På vår ledarlösa skuta blir ansvarslösheten särskilt tydlig. Stefan Löfven påpekar att alla bär ett ansvar för att bryta utvecklingen. Det är typiskt statsministern att gömma sig i massan. Om alla har ansvar, betyder det att ingen har det. Ingen behöver gå före. Ingen behöver leda.

Detta går igen på område efter område. Vi kan faktiskt kalla det typiskt för det svenska systemet. Vi har inget tjänstemannaansvar. Ingen ställer våra lagstiftare till svars när de stiftar tokiga lagar som drabbar människor. Ingen utkräver ansvar från en galen regering som inte klarar av att leda landet utan endast kastar bensin på brasan.

Visst har folket en viss makt i teorin. Vi har chansen att med valsedelns makt avsätta en regering vart fjärde år. De folkvalda har möjlighet till det när som helst genom att rikta misstroende mot enskilda statsråd eller hela regeringen. Men som vi sett händer det inte.

Vad ska en väljare göra när regering och opposition tillsammans driver på utvecklingen, bildar pakter och oheliga allianser för att omöjliggöra en verklig förändring?

Egentligen borde det finnas en reell möjlighet att ställa missdådare inför någon sorts rättvisa. Ett förhör i konstitutionsutskottet är ungefär lika avskräckande för en politiker med välsmort munläder som ett samtal med en socialsekreterare eller familjebehandlare är för en multikriminell ungdom.

Politiker kan komma undan med i stort sett vad som helst. Att vi väljare har ett stort ansvar har jag påpekat förr. Men systemet är riggat för att låta maktgalna politiker löpa amok och sedan lämna springnota till svenska folket. Medierna är inte intresserade av att granska detta faktum, de lever sedan länge i nära symbios med makten och ingår i samma etablissemang.

Vi borde försöka komma tillrätta med detta.