Borgerligheten. Vad betyder den numera? Vilka sällar sig till den och vad förenar dem?

Det brukar pratas om en värdegemenskap. På politisk nivå ska denna värdegemenskap ha varit det som förenade de partier som historiskt kallat sig borgerliga och möjliggjort både samarbeten i opposition och i regeringsställning.

Det senaste provet vi fick på detta var alliansregeringarna 2006-2014. I åtta års tid styrde ett borgerligt fyrpartisamarbete Sverige. Resultatet blev en del bra saker, som skattesänkningar på arbete, ett omreglerat apoteksmonopol och ett stapplande försök att göra a-kassan mer självfinansierande, men också en huvudlös migrationspolitik, uteblivna satsningar på rättsväsendet samt en bristande insikt om den växande välfärdskriminaliteten som suger ut skattemiljarder.

I dag finns inte Alliansen på nationell nivå. På bara några år har den där upplevda värdegemenskapen, inklusive de rytmiska alliansdanserna, upphört att existera. Centerpartiet tyr sig numera till Socialdemokraterna, precis som de ofta gör på kommunal nivå runt om i landet och som de även gjort tidigare nationellt. Liberalerna är mer splittrade men är likafullt bundna vid ett avtal med regeringen.

I stället har ett nytt politiskt block börjat formeras. Moderaterna och Kristdemokraterna har kommit allt närmare varandra. Båda har öppnat för förhandlingar med Sverigedemokraterna, ett parti som aldrig betraktats som en del av borgerligheten, även om det onekligen lockat många f.d. alliansväljare.

Trots att det i dag finns en avgrundsdjup klyfta mellan de forna alliansvännerna C plus L och M plus KD menar samtliga att de inte alls har ändrat uppfattning. De kallar sig fortfarande borgerliga. Alla kan inte rimligtvis ha rätt samtidigt. Så vad är egentligen borgerlig politik?

En naturlig utgångspunkt här är lägre skatter och en mindre klåfingrig stat kombinerat med en positiv syn på frihandel, marknadsekonomiska lösningar och ett orubbat stöd för EU i alla lägen. Det sistnämna har inte alltid varit självklart i mer libertarianska hörn av borgerligheten, men EU-kritiken är numera ytterst lågröstad. Här borde emellertid även ett försvar av nationen mot yttre och inre hot samt en repressiv syn på kriminalitet finnas, men dessa delar försvann under Reinfeldtåren.

Sedan Reinfeldt klev av scenen är det tydligt att de forna allianspartierna och dess väljare har gjort olika prioriteringar som lett dem i två olika riktningar. För centerväljarna är RUT-avdrag och arbetsgivaravgifter fortfarande högprofilerade frågor medan moderater och kristdemokrater lägger sitt fokus på sådant de kallar systemhotande problem: gängkriminalitet, tystnadskultur och ett rättsväsende som backar.

När jag tittar tillbaka på vilka värden jag själv associerade med borgerliga idéer som ung minns jag att frihet och självbestämmande var oerhört viktiga. Dessa talas det mindre om i dag, men med stigande ålder har jag också gett dem en vidare innebörd. Rättssäkerhetsfrågor har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat och gör det fortfarande, men även rättstryggheten måste uppvärderas.

Att slippa bli nedslagen på vägen hem från jobbet är också en form av frihet. Att kärnan i det offentligas åtagande fungerar och att de offentliga institutionerna är stabila, är i många fall en förutsättning för att den enskilde ska kunna tillgodogöra sig sitt självbestämmande. Testuggandet blir allt mindre relevant i takt med ens stigande ålder och ideologiska käpphästar allt mer ointressanta när verkligheten tränger sig på.

Därmed inte sagt att det inte finns sådant som förenar socialliberaler, libertarianer och konservativa. Det gör det naturligtvis, men det går att hitta beröringspunkter i någon enskild fråga med i stort sett alla politiska partier. Begreppet ”värdegemenskap” måste sträcka sig längre än så. Det förutsätter en gemensam syn på världen, på vår historia, på vår samtid samt en delad vision för framtiden byggd på ett antal kärnvärderingar. Detta saknas sannerligen hos de forna allianspartierna i dag, och klyftan mellan deras väljare tycks lika djup.

Områden där de forna allianspartierna skiljer sig åt i dag är brännande frågor som migration, integration och brottsbekämpning. Detta är inga små och irrelevanta frågor utan tvärtom, vill jag hävda, avgörande för Sveriges framtid på flera plan. En regering som är djupt oense i dessa viktiga frågor blir dysfunktionell och kan inte leda landet, vilket den sittande regeringen visat med önskvärd tydlighet.

Den så kallade borgerligheten har alltid varit splittrad, därför var Alliansen ett närmast unikt projekt. Nu är vi tillbaka i något slags normalläge. Alliansen bildades för att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet, vilket lyckades. Nu har Socialdemokraterna lyckats splittra de borgerliga igen. Parallellt har den politiska terrängen förändrats och redan allvarliga problem blivit akuta. Insikten är dock inte jämnt spridd inom de gamla allianspartierna och deras väljare.

Alla som räknar sig till någon sorts borgerlighet, i den mån begreppet fortfarande är relevant, behöver bestämma sig för vad som är viktigt på riktigt och vad som i det stora hela inte spelar så stor roll. Vad som är reella problem och vad som är företeelser i marginalen.

Det sistnämnda går alltid att kompromissa om. De stora frågorna kan seriösa politiker däremot inte kompromissa bort. Därför kan Alliansen inte återuppstå.