Fem år har gått sedan den där dramatiska hösten 2015 när asyltrycket tvingade svenska myndigheter ned på knä och skakade om svensk politik.

163 000 personer sökte asyl, hälften under två månader innan regeringen drog i nödbromsen i november. Fem år senare har närmare 100 000 av dem fått asyl. 31 000 har lämnat landet och de övriga, nästan lika många, har antingen gått under jord eller försvunnit.

Under två månader den hösten sökte 80 000 människor asyl. Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen i september och höll sitt ökända ”Mitt Europa bygger inga murar”-tal. Då pekade kurvorna i mottagandet rakt uppåt, men det var inget som hindrade statsministern från att, under trycket från De Goda, predika skyldigheten att hålla gränsen öppen.

Två månader senare klev han fram tillsammans med Åsa Romson och proklamerade att Sverige nu plötsligt skulle lägga sig på ”EU:s miniminivå”. Hyckleriet från landets statsminister kunde knappast ha varit större.

Sedan dess har mycket hänt. Tonläget i debatten är ett helt annat, såväl Moderaterna som Socialdemokraterna tävlar i att låta mest restriktiva och Sverigedemokraterna är inte längre ett ytterkantsparti i migrationspolitiken. Den titeln hålls i stället av Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.

SVT uppmärksammar migrantkrisen 2015 i en rad inslag där de flesta belyser solskenshistorier. Det är säkert den bilden som även regeringen gärna vill förmedla. Justitieminister Morgan Johansson har exempelvis sagt att vi inte ser några syrier alls på svenska anstalter, som ett slags konstaterande att detta är en grupp som snarare är mer skötsam än den genomsnittlige svensken.

De flesta begriper att det inte går att dra några som helst slutsatser efter bara några år. De långsiktiga konsekvenserna av det massiva mottagandet under 10-talet, ty det började inte hösten 2015, har vi inte sett än. Dagens problem med gängkriminalitet, islamistiska skolor och grovt våld mot barn, för att nämna blott några exempel, är resultatet av en politik som fördes för 20, 30 år sedan och den normlöshet politikerna skapat sedan dess. I dag sår vi frön som kommer synas först om 15 år.

Vi vet således inte hur Sverige kommer förändras av att vi tog emot en kvarts miljon migranter under två år. När det sägs att krisen är över och att vi nu tar emot färre asylsökande än på mycket länge är det en sanning med modifikation då påståendet inte tar hänsyn till hur situationen ser ut i kommunerna.

Asylmottagandet har i grunden förändrat bostadspolitiken i många kommuner. Migranter har getts förtur, helt enkelt därför att lagstiftningen krävt av kommunerna att under två år ordna boende åt denna grupp. Självfallet har detta fått konsekvenser för andra utsatta grupper, även om det ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Att denna utveckling föder en misstro hos delar av befolkningen är inte ett dugg konstigt.

Som förälder är det omöjligt att inte bli berörd av en treårig pojkes tragiska öde. Bilden av Alan Kurdi på stranden är fasansfull. Men den berättar förstås inte hela sanningen, och dessvärre blev den där bilden av den drunknade pojken ett alibi för att låta känslor styra ett helt politikområde. Vi vet hur det gick.

Sverige har förändrats i grunden av den migrationspolitik som förts under lång tid. Inte bara bostadsområden utan hela städer och kommuner har genomgått en genomgripande omvandling. För första gången i vår historia har Sverige ett mansöverskott. Vi ser drog- och andra problem hos barn i låg- och mellanstadiet. En ökad otrygghet sprider sig både bland äldre och yngre. Det finns inga fredade zoner längre. Inget är heligt. Den öppenhet som migrationsvännerna har predikat har tvärtom skapat ett alltmer slutet samhälle.

Den postmoderna politikens dödliga cocktail av immigration, kravlöshet och normlöshet har gett oss en i vissa avseenden irreversibel utveckling. Samtidigt som vi kan sörja det land som inte längre finns måste vi rusta upp för att dels försvara det som faktiskt finns kvar, dels slåss för en förändring i rätt riktning.

Det kommer inte bli lätt. I dagsläget är det okänt hur den framtida migrationspolitiken kommer se ut, men vi kan räkna med att den inte kommer att bli tillräckligt skarp för att undvika att de problem vi tampas med i dag förvärras ytterligare. Därför behövs alla otröttliga kritiska röster där ute.

Fem år senare.