”Detta är en absurd regeringsbildning”, konstaterade Ulf Kristersson efter att de gamla alliansvännerna vänt honom ryggen och i stället röstat fram Stefan Löfven till statsministerposten efter förra valet. Januaripartiernas politik sedan dess har inte gjort moderatledarens ord mindre relevanta.

Självkritik har aldrig varit den sittande regeringens styrka, och bristen på ödmjukhet märks nu på nytt. När Stefan Löfven under söndagskvällen höll sitt andra ”tal till nationen” till följd av covid-19 syntes inte ett uns av kritik mot den strategi som regeringen valt eller insikter om ens det ringaste felsteg. Tvärtom slog sig statsministern för bröstet för hur det gick i våras. Detta är inget mindre än häpnadsväckande.

Den svenska coronastrategin i våras stack ut i en internationell jämförelse. När antalet smittade och döda skenade iväg påstod regeringen att den svenska strategin inte var så olik andra länders. Egentligen. När andra länder kritiserades för skolstängningar påminde däremot den svenska regeringen om att Sverige minsann inte stängt några skolor – vår strategi såg annorlunda ut (läs: vi visste bäst). Allt handlade om hur Sverige såg ut, och regeringen anpassade försvaret av strategin utifrån detta.

I en rykande färsk OECD-rapport som berör hälsoläget pekas Sverige ut som ett land vars strategi skilde sig från andras. Till skillnad från övriga länder i den industrialiserade världen förlitade sig Sverige på utvalda experter och frivillig följsamhet hos befolkningen.

Detta, menade Löfven i sitt söndagstal, ”fungerade”. Nu ska samma strategi uppnå samma fantastiska resultat igen, alltså mångdubbelt fler döda än våra grannländer. I snitt tog det 34 dagar för europeiska länder att få kontroll över den första vågen i våras. I Sverige var siffran 58 dagar, en markant skillnad och allvarligt i ett läge där varje dag innebär fler döda.

Nu när den andra vågen är här är verkar det mesta peka åt fel håll igen. I sitt tal skyller statsministern på svenska folket för att det slarvat. Det är magstarkt. Vi ska minnas att det inte alls är länge sedan regeringen höjde gränsen för allmänna sammankomster, tog bort besöksförbuden på äldreboenden och gjorde undantag för artistframträdanden på krogen. Det går fort i hockey.

Regeringen tycktes överge sin blinda tro på Folkhälsomyndigheten när den i torsdags på eget bevåg gick ut och satte gränsen för offentliga sammankomster till åtta personer (gäller dock inte muslimska demonstrationer mot yttrandefrihet). Innan dess hade regeringen beslutet att begränsa alkoholservering på krogen och låtit FHM agera remissinstans.

Stefan Löfven var den motvillige partiledaren som blev den ofrivillige statsministern. Efter sex år på posten känns han fortfarande inte bekväm i rollen. Till råga på allt har Löfven fått hantera inte bara återkommande regeringskriser utan också migrationskris, terrorattentat och nu en pandemi.

I samtliga kriser har han visat att han kan agera när det behövs, men det sker ofta för sent. Därtill har Löfvens ledarskap också visat att han och hans parti helt saknar förmåga att förebygga nästa kris. Att göra konsekvensanalyser av sin egen politik för att förhindra att politiken leder oss i fördärvet ännu en gång är dem främmande.

Löfven är förbrukad. Han har varit det länge. Jag önskar att han kunde plocka bort den svenska fanan från kavajslaget, där den passar så illa, och lämna in sin avskedsansökan. För Sveriges skull.