De socioekonomiska faktorerna. De är den bärande och ständigt återkommande förklaringen till allsköns problem i Sverige. Gängkriminalitet, inte minst. Människor som växer upp under ekonomiskt sämre förutsättningar än flertalet löper en större risk att, som det brukar heta, ”hamna snett”.

Rättspolitiken har länge varit vänsterns blinda fläck. De ser inte orsak och verkan och de bryr sig inte om ett brottsofferperspektiv, vilket leder till en dödlig cocktail: först skapar politiken förutsättningar som driver unga in i kriminalitet, sedan spottar den brottsoffren i ansiktet genom att behandla gärningsmännen med silkesvantar och visa stor förståelse.

Stefan Löfven såg det inte komma. Vänstertillhåll som ETC, Aftonbladet och stora delar av kriminolog-Sverige lyfter ständigt de socioekonomiska faktorerna. Om bara inte Alliansen hade infört jobbskatteavdraget hade dessa problem inte varit så stora, har det på fullt allvar argumenterats.

Få av dem lyckas förklara varför dessa socioekonomiska faktorer drabbar just invandrartäta områden och i förlängningen också bidrar till att personer födda utomlands, eller med föräldrar födda utomlands, är överrepresenterade i brottsstatistiken. Nu har Aftonbladets ledarsida kommit så långt som att erkänna att ”[b]arnfattigdomen i Sverige är i dag mycket av ett integrationspolitiskt misslyckande”. Alltid något.

Det skulle kunna kallas mer än så. Ett migrationspolitiskt fiasko, exempelvis. Resultatet av ett vanvettigt experiment.

Att skribenter som tidigare skyllt utanförskapsområdenas existens på jobbskatteavdraget börjar prata om integrationsmisslyckandet är ändå ett litet välkommet steg i rätt riktning. Men det räcker förstås inte, och det markerar ingen avgörande kursändring hos den stora socialdemokratiska kvällstidningens ledarsida.

Fredrik Reinfeldts ekonomiska politik får visserligen sin släng av sleven, men om vi ska kritisera Alliansen för något är det dess migrationspolitik. Inte skattepolitiken (även om det finns mycket goda skäl att ifrågasätta RUT- och ROT-avdragen och hela den avdragsvurm som framför allt Centerpartiet bygger sin politik på).

Sossars kritik mot alliansregeringens migrationspolitik saknar emellertid trovärdighet eftersom S aldrig invände mot den i opposition. De accepterade tvärtom den ultraliberala migrationspolitiken och gjorde ingen ansats att ändra den förrän allt kollapsade hösten 2015. De skenande kostnaderna viftades tidigare bort av den då nyblivna finansministern med kommentaren ”sådant hanterar vi i finansdepartementet varje vecka”.

Det är så märkligt. Jämlikhetsvurmare som vill minska klyftorna för en migrationspolitik som får dem att explodera. Feminister som vill ha jämställdhet ger sig på de svenska männen, som är bland världens mest jämställda, och omfamnar samtidigt en religion som skyler kvinnor och propagerar för könsseparation i offentliga miljöer.

Hur kunde det bli så här? Det är som om de rättläriga leker någon sorts tvärtomlek eller spelar med dubbla kort. Det sistnämnda skulle innebär att de egentligen inte alls vill ha ett jämställt samhälle utan faktiskt önskar de konflikter som deras politik för med sig, både av köns- och etnisk karaktär.

Alternativt saknar de bara en basal förmåga att göra konsekvensanalyser av sina egna politiska förslag, vilket förvisso inte vore helt unikt.

Med stigande ålder lär vi oss så mycket om vissa saker att vi kommer till insikt om hur lite vi egentligen vet. När det gäller vår samtid blir jag dock mest bara förbryllad. Och lite allmänt trött. Tröttheten förstärks visserligen av både novembervädret och småbarnslivets villkor, men toleransnivån för politiska bedrägerier, halvsanningar och lögner har blivit lägre med åren.