Den politiska konflikten kan traditionellt och mycket förenklat beskrivas på två olika sätt beroende på om personen har sin politiska hemvist till höger eller vänster.

Från högerhåll har det ofta hävdats att kampen står mellan det rationella och det irrationella. Kapitalismen, marknadsekonomin och den relativa frihet som erbjuds under dessa premisser är rationellt rätt. Regleringar, förbud och andra hinder på den fria marknaden leder till lägre tillväxt och sämre levnadsstandard för flertalet och är således irrationellt. Högern tycker sig således ha vunnit argumentet på walk-over.

Så långt det rent ekonomiska argumentet. Från vänsterhåll brukar konflikten däremot ges en rent moralisk dimension. Högerpolitik utmålas ofta som en form av illvilja eller rent av ondska. Kampen står således inte bara mellan rätt och fel utan mellan gott och ont.

Huruvida detta är en djupt grundad övertygelse eller primärt ett spel utåt varierar säkert från fall till fall, men detta perspektiv återkommer ständigt i debatten. Begrepp som ”stupstocken” i sjukförsäkringen, ”vinstjakten” i skolan och det snillrika påståendet att högern införde en ”pensionärsskatt” när de sänkte skatten för löntagare säger mycket om hur vänstern tänker och för debatten.

Bara så att du vet.

Den underliggande meningen är att högersympatisörer i grunden har dassig människosyn och vill andra illa. Det finns därmed också en övertygelse om att vänstern står för det goda.

Detta förment goda, där striden för det öppna samhället och floskeln ”människors lika värde” är grundpelare i vår samtid, innebär emellertid inte sällan att vänstern i praktiken får auktoritära drag. För att försvara det goda krävs nämligen ett och annat knäckt ägg.

Vi kan ta ett ganska trivialt exempel för att belysa detta: kritiken mot Filminstitutets vd Ann Sterner. Sterner har gjort sig känd som en förespråkare, eller snarare aktivist, för jämställdhet i filmbranschen. Något annat har inte varit särskilt viktigt. Detta har inneburit att frågan om kvinnlig representation blivit den absolut viktigaste frågan, något som likstyrt filmproduktionen.

Sverige har ingen officiell statlig censor längre, men vi har ett filminstitut som de facto bestämmer vad som produceras. Att 2019 var det sämsta året för svensk film på denna sida millennieskiftet säger månne något om publikens intresse för utfallet. Mångfald har resulterat i enfald.

Eller ta Priderörelsen, mångfaldens och öppenhetens fanbärare. Rörelsen har gått från att kämpa för hbtq-personers rättigheter till att bilda en åsiktskorridor som utestänger hbtq-personer med fel politisk hemvist. Att vara kommunist eller islamist är OK i Pride, trots att kommunistiska och islamistiska regimer som behandlar sexuellt avvikande väl är tämligen lätträknade. Att vara konservativ eller sverigedemokrat gör däremot att du stängs ute.

Gemensamt för ovanstående exempel är att förment goda tankar och idéer som syftar till att tillgängliggöra, bredda och inkludera i själva verket begränsar, förminskar och reglerar. Svensk film har inte blivit bättre under Anna Sterner, tvärtom. Pride har gått från öppenhet till en sektliknande slutenhet när de stängt dörren till vissa människor därför att dessa inte delar den identitetspolitiska och intersektionella analysen.

Detta är den progressiva intoleransen hos en modern intolerant vänster som gömmer sig bakom fina slogans och floskeltunga tirader. Och då har vi inte ens kommit in på Black Lives Matter, som är en antidemokratisk avgrund som hotar allt som är fint och viktigt i den västerländska demokratin.

Det är inte varifrån kommer ifrån utan vart du är på väg. Det är inte hur du ser ut utan vad du gör.

Dessa till synes självklara utgångspunkter för mänsklig samvaro och utveckling hotas i dag av en identitetspolitisk auktoritär vänster som bara ser hudfärg, bara ser kön, och samtidigt har mage att kalla sig god och progressiv. Att delta i detta spel, kanske av rädsla för att bli kallad ond, har ett oerhört högt pris för hela samhället.