Jag tog en kort prenumeration på Svenska Dagbladet till kostnaden av två liter mjölk och en Japp. Dels för att få tillgång till ledarsidans texter, dels för den gamla känslan av att ha en morgontidning igen. Även om den får mig att känna mig minst tio år äldre.

Det var som om beslutet fick oväntade ringar på vattnet. Plötsligt annonserar Ivar Arpi att han lämnar ledarredaktionen och snart offentliggör tidningen att Arpi ersätts av Mattias Svensson, som bland annat skrivit för DN och Aftonbladet Kultur. Socialliberaler dansade gotländsk magdans av glädje på Twitter.

Trots kantringen åt vänster hävdar chefen för ledarredaktionen, Tove Lifvendahl, att SvD Ledare ”sätter en ära i att vara en konstant över tid”. Nämnas kan att SvD även rekryterat Lena Andersson och Patrik Oksanen. Det ska i rättvisans namn nämnas att min prenumeration kommer löpa ut i god tid innan den nya ledarredaktionen har samlats, så jag ska inte deppa.

Det temporära klivet in i papperstidningens värld fick mig att reflektera över hur medielandskapet har förändrats, och vår konsumtion av nyheter. Så kallade alternativa medier har funnits länge, men det är först nu de börjar bli stora på riktigt. Det är först nu vissa av dem beviljats presstöd.

Utbudet till höger i den ideologiska floran är numera gott. Sajter som Nyheter Idag, Samnytt, Fria Tider, Nya Tider och en del andra har funnits och vuxit till sig länge. Tillväxten på YouTube är däremot något relativt nytt.

Swebbtv lockar tiotusentals tittare, Sverigedemokraterna har börjat kommentera nyheter i korthet i sitt nya Riks på YouTube och Exakt24 är ett nystartat projekt på den nationalkonservativa flanken.

Nu startar dessutom Bulletin upp med skribenter från både SvD och Kvartal. Skriften har från vänsterhåll redan utmålats som ett 2020-talets Völkischer Beobachter. Så stor är bitterheten över högerns växande kraft i vårt nya medielandskap. Vänstern lyser av avund och yrar om ”kulturkrigare”, en nedsättande term för alla som inte är kulturrelativister.

Avundet går dock att förstå. Vänstern har nämligen inget att kontra med. De sitter kvar i gamla fossiler som Aftonbladet och DN och förstår inte riktigt vad som händer utanför fönstret. Vare sig i själva samhällsutvecklingen eller i medielandskapet som ska skildra densamma. Vänsterns favoritförklaringsmodeller är obsoleta, och det enda de presterar är frustration och ilska. Likt ett barn som inte förstår sin omgivning och sitt sammanhang.

Gemensamt för högerns projekt är att de finansieras ideellt medan vänsterns projekt uppenbarligen behöver skattefinansieras för att bli verklighet. Resultatet blir ofta därefter, vilket kan förklara att förlustmaskinen Politism slutligen lades ned (det bidragsslukande ETC finns dock fortfarande).

Medan tidigare frifräsare kliver in på stabil men ålderstigen mark i mainstreammedia gör andra som tidigare varit synonyma med vissa papperstidningars ledarsidor motsatt resa ut i det nya fria landskapet. Ett kliv mot framtiden, skulle jag säga. Tiden när ett fåtal mediebjässar dikterade den politiska agendan och byggde en värdegundskorridor från vilken ingen fick avvika är definitivt förbi. I dag är allt betydligt mer decentraliserat, vilket är i stort sett enbart av godo. Medielandskapet har demokratiserats.

Det finns dock problem. För den som vill förmedla åsikter i skrift har i grunden inget förändrats, det spelar då mindre roll om avsändaren heter Expressen eller Bulletin. För den som vill satsa på rörlig bild är situationen något annorlunda eftersom denne blir beroende av någon av de amerikanska IT-giganternas plattformar.

YouTube, exempelvis, kan när som helst ta bort avsnitt eller helt och hållet stänga ned en kanal om innehållet inte anses passa Googles värdegrund. I stället för att en näsvis redaktör i mainstreammedia sätter gränser för vad som anses värdegrundsanpassat läggs den makten i privata storbolag.

Vi skulle således behöva fristående plattformar för att kringgå denna begränsning. Utmaningen är inte bara att bygga en sådan utan framför allt att locka över publiken som i dag trivs i de (nåja) gamla plattformarna i Facebooks och Googles trygga stryptag. Den som lyckas med detta är värd ett frihetspris.