När jul- och nyårsfirandet är slut kommer de frågor som vi ställt oss sedan i våras åter hamna på dagordningen: vilka bär egentligen ansvaret för Sveriges höga dödstal i covid-19?

Det tog inte lång tid för vänstern att hitta sin förklaring: nyliberalismen. Profilerade S-debattörer som Göran Greider, Daniel Suhonen och Daniel Färm, men även landets finansminister, har pekat ut denna ständigt närvarande fiende, trots att den dödförklarats av samma vänster gång på gång.

Det finns korn av sanning i kritiken. New public management har fått absurda konsekvenser i hemtjänst och äldrevård, men detta har varit känt i många år. Under såväl blågröna som rödgröna styren. Brukare har kommit att behandlas som vilka produkter som helst, personal blivit informerade om att de inte behöver fler kollegor utan bara arbeta mer effektivt.

Samtidigt som vi kan konstatera ovanstående, är det uppenbart att det är ett synnerligen välbekant knep att skylla uppkomna samhällsproblem på ”nyliberalismen”. Hur denna kraft lyckats skapa dessa problem under socialdemokratiskt styre ges sällan en rimlig förklaring.

Uppenbarligen fungerar nyliberalismen som en skugga som förföljer alla regeringar, oavsett färg, och ställer till med ofog. Socialdemokraterna är emellertid oförmögna till självkritik. Är problemen inte den förra regeringens fel, är det nyliberalismens. Eller både och.

Även om Reinfeldts åtta år vid makten onekligen kan klandras för mycket – en urspårad migrationspolitik och en underfinansierad polis för att nämna blott två områden – har S faktiskt styrt landet i sex år nu. Under dessa år har i stort sett ingenting gått i rätt riktning.

Vi har färre poliser per capita än 2014, men vi behöver inte ens nämna kriminaliteten för att inse att samhällsutvecklingen är som en brant nedförsbacke. Skolresultaten fortsätter att vara ett orosmoln och ingen kan väl påstå att kvaliteten i välfärden har förbättras av det parti som brukar kalla sig för välfärdspartiet.

Det vi har att se fram emot är i bästa fall välfärdstjänster av en likvärdig kvalitet på sikt, men det troligaste är att vi kan vänta oss något helt annat. Inte minst för den som närmar sig pensionsåldern finns det således skäl för oro. Att bli gammal i Sverige kommer inte vara särskilt angenämt för den som i dag är i 50-årsåldern.

Äldrevården släpar efter något oerhört. För att möta behoven skulle det enligt uppgift behöva byggas ungefär ett äldreboende i veckan under de kommande åren. Det säger en del om behoven.

För den som har barn ser det inte mycket ljusare ut. Förutom att barn och unga nu måste se upp för att inte bli rånade när de är på väg hem från träningen eller när de ska gå och köpa godis – 2025 kommer det saknas 65 000 behöriga lärare bara i grundskolan. Landet politiska ledning sviker således både våra äldre och våra yngre.

Socialdemokraterna älskar att prata om ett Sverige för alla. De är på god väg att skapa ett Sverige för ingen.

En påminnelse om vilken världsbild som regerar Sverige.