Under lång tid har utrikesföddas överrepresentation i kriminalitet varit en lika öppen hemlighet som de ensamkommandes åldersbedrägeri. Det har emellertid inte gjorts en skanning av problemet från officiellt håll på 15 år. Nu hävdar Brottsförebyggande rådet att de ska göra det igen med fokus på ungdomsrånen. De kände förmodligen trycket från allmänheten.

Men det finns ett stort men: myndigheten vill egentligen inte veta hur det ligger till. Brå kastar nämligen redan i förväg in en brasklapp. Först konstaterar utredaren Maria von Bredow stapplande att ”Vi kommer att titta på det men sen vet vi ju inte vilka svar vi får.” Nej, är det inte därför man undersöker något? För att man inte redan vet det exakta svaret?

Sedan kommer det. von Bredow lyfter in problemet med att ”anmälningsbenägenheten samt risken att bli misstänkt för brott inte är jämnt fördelad i samhället” och fastslår därför redan innan studien har inletts:

Det är därmed mycket troligt att vår redovisning av andel med svensk/utländsk bakgrund bland brottsutsatta och misstänkta inte fullt ut återspeglar verkligheten.

Brå skjuter därmed sina framtida resultat i sank. De vet ungefär vad resultaten kommer visa, det vill säga en stor överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland förövarna, och vill redan på förhand tona ned betydelsen av dessa resultat.

I praktiken säger Brå följande: ”OK, vi gör studien då. För att ni ska sluta tjata. Men resultaten kommer inte bli tillförlitliga eller heltäckande, vilket är vårt bästa sätt att försöka tysta en pågående debatt om både migrations- och kriminalpolitik kopplad till härkomst.”

För exakt 20 år sedan gjorde Brå en studie om ungdomsrånen, Ungdomar som rånar ungdomar, då ej med fokus på etnicitet. Det konstaterades då att 1995 anmäldes 569 ungdomsrån i Stockholm. 1999 var siffran 613. Om vi spolar fram till nutid kan vi se att 2019 anmäldes 845 rån mot unga i Stockholm under perioden januari-september. Under hela 2019 anmäldes nästan 2 500 ungdomsrån i hela Sverige.

Studien från år 2000 är intressant genom att den visar att det redan för 20-25 år sedan fanns ett problem med att ungdomar i tonåren utsattes för rån. Det som har hänt sedan dess är ingen hemlighet: rånen har blivit både fler och grövre. Förnedringsinslag har av allt att döma blivit vanligare (det nämns såvitt jag kan se inte ens i Brå-studien från 2000).

Brå fokuserar inte på gärningsmännens etnicitet i studien, men de ställde faktiskt frågan och fick följande svar:

Mer än hälften av pojkarna och nästan en tredjedel av flickorna bedömde att det nästan alltid är invandrare som rånar svenskar (begreppen invandrare och svensk kunde varje elev fritt definiera själv). Inkluderas svarsalternativet ”så är det vid ganska många rån” var motsvarande andelar cirka 90 respektive 80 procent. Både elever med och utan invandrarbakgrund gjorde i stort sett samma bedömning i denna fråga.

Att Brå i dag hävdar att de inte vet vilka resultat den nya studien kommer att ge är därför inte riktigt sant. Det är klart att de vet, annars hade en av myndighetens utredare inte behövt vara så defensiv redan innan studien påbörjats. Detta är känslig materia på en politiska korrekt myndighet som Brå, och den vill inte presentera resultat som kan tänkas irritera regeringen eller ge ett parti som Sverigedemokraterna vind i seglen (som om verkligheten själv inte redan gjorde det).

Med kriminalpolitiken är det som med migrationspolitiken. Under alltför lång tid har Sverige haft en policy som ackumulerat problemen. När SD kom in i riksdagen inleddes en tvärtomlek av regeringen Reinfeldt: det spelade ingen roll vad som rent logiskt och förnuftsmässigt var det riktiga att göra, om SD tyckte så skulle politiken bli precis tvärtom.

Så fick Miljöpartiet diktera migrationspolitiken och Moderaterna, som länge varit ett parti som profilerat sig på frågan om lag och ordning, släpptes i princip fångarne loss.

Migrationspolitiken har sedan dess varit ett hett ämne som stötts och blötts av samtliga partier och en viss verklighetsanpassning har skett. Kriminalpolitiken har däremot fortsatt att släpa efter, och den sittande regeringen har sin tuffa retorik till trots inte velat eller vågat göra de grundläggande förändringar som skulle krävas.

För detta haveri betalar våra barn och ungdomar i dag ett oerhört högt pris. De rånas. De misshandlas. De förnedras. De våldtas. Inte ens när en 12-åring skjuts ihjäl anser regering och riksdag att nog är nog. Inte ens när ungdomar kidnappas och torteras en hel natt på en kyrkogård vaknar Sverige.

Hur långt ska det behöva gå innan vi får en kriminalpolitik som sätter brottsoffret i centrum och på allvar gör upp med den grova och hänsynslösa kriminalitet som nu plågar vårt land? Är det när ministrarnas egna barn drabbas?

Läs även:
PM Nilsson