När denna text skrivs är det årsdag för det nazistiska maktövertagandet i Tyskland. Hitlers väg till makten har tjänat som varnande exempel sedan dess och används än i dag när det passar den politiska dagordningen.

30-talsreferenserna har känts billiga länge nu. Framför allt är de så genuint okunniga. Det är som om alla dessa människor helt saknar historiska referensramar förutom 1930-talets Tyskland. Efter händelserna i den amerikanska kongressen har liberaler och socialister ånyo börjat skrika om hur Hitler kom till makten.

Den som på allvar bryr sig om demokratin måste kunna se bortom detta och vara en aning mer verklighetsförankrad. Hotet mot vår demokrati, vill jag påstå, kommer inte längre från ett fåtal extremister på vänster- eller högerkanten utan från det politiska etablissemanget självt. Det som säger sig vilja försvara demokratin. Där har ni demokratins dödgrävare.

Det är inte genom statskupper, stormningar eller politiska mord som vår demokrati nedmonteras utan genom små steg i laga ordning, i mandatperiod efter mandatperiod, av de som är satta att representera folket i vår så kallade representativa demokrati.

Demokrati – folkstyre. Det är svårt att inte fnissa lite flickaktigt när ordet nämns. Är det verkligen någon som upplever att de västerländska demokratierna styrs genom sina folk? Vi har i dag politiska system som i hög grad, inte minst i Sverige, är skyddade från ansvarsutkrävande.

Ett exempel på detta är att en välbetald chef för en statlig myndighet i realiteten inte kan ges sparken. Detta fick vi svart på vitt när Arbetsdomstolen 2019 ogiltigförklarade uppsägningen av Transportstyrelsens generaldirektör Maria Ågren, trots att hon ”gjort avsteg” från svensk lagstiftning. Och Dan Eliasson blir vi aldrig av med. Reglerna är sådana, helt enkelt.

I denna bubbla ges man inte sparken utan flyttas bara till en annan tjänst. Följaktligen har samtliga som var inblandade i Transportstyrelseskandalen fått nya toppjobb. Allt är glömt och förlåtet, etablissemanget tar hand om de sina.

En kombination av vänskapskorruption och brist på ansvarsutkrävande skapar ett system där alla som är på insidan håller varandra om ryggen och säkrar varandras karriärer medan missnöjet (eller apatin, välj själv) växer på bubblans utsida.

Socialdemokraterna tappade 17 procent av sina medlemmar under 2020. Medlemsflykten från riksdagspartierna har med vissa undantag pågått länge. Partierna är i dag inte medlems- utan bidragsförsörjda. De behöver över huvud taget inte bry sig om huruvida någon gillar dem nog för att betala. Pengarna rullar in ändå.

Riksdagspartierna är skilda från folket de säger sig arbeta för och har blivit egna små stater i den stora staten. En del av ett gigantiskt kotteri. Inte att undra på att de inte vill ha verklig förändring, framför allt inte nya partier som kan störa symbiosen mellan stat, media och det kulturella etablissemanget. Delvis så kan aversionen mot SD:s intåg i riksdagen förstås, men på drygt tio år har även SD blivit varse hur varmt och skönt det är på insidan.

Det spelar i realiteten väldigt liten roll hur vi röstar. Systemet vet hur det ska skydda sig självt, om det så är genom december- eller januariöverenskommelser ska status quo upprätthållas.

I denna situation är det faktiskt lite provocerande att höra Löfven, Lööf och Löfvin prata om hotet mot demokratin från ett fåtal extremister. Vill de se vilka som verkligen utgör detta hot, vilka som sår split, polariserar och sedan hånleende säger sig stå på ”rätt sida av historien”, räcker det att de tittar sig själva i spegeln.