Om ett halvår ska Sverige få en ny migrationspolitik. Då ska den tillfälliga lagen ersättas av något som regeringen beskrivit som ”långsiktigt hållbar”. Det var också namnet på den promemoria som regeringen kokade ihop av den parlamentariska kommitténs arbete efter en del miljöpartistiska modifieringar.

Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson vill gärna beskriva regeringens förslag som restriktivt. Men denna förment restriktiva mur är, som vi konstaterat tidigare, full av kryphål. I texten Kryphålsleken gick jag in på några av de mest uppenbara och slog fast att följande:

Den föreslagna förändring som kanske kommer ha störst påverkan är […] det sänkta kravet från ”synnerligen” till ”särskilt” ömmande omständigheter för personer som anses ha fått en anknytning till Sverige men som inte uppfyller några andra krav för att få stanna.

Nu har även Migrationsverket reagerat. I sitt remissvar konstaterar myndigheten att ovanstående sänkta krav är avsett att vara en undantagsbestämmelse men att de ”bedömer att bestämmelsen med tiden inte längre kan komma att tillämpas bara i undantagsfall.” Myndigheten har även en hel del andra frågor till regeringen.

Formuleringarna i lagförslaget är så pass öppna att ett brett spektrum av omständigheter kan komma att anses ömmande och leda till beviljat uppehållstillstånd.

Visserligen är den sittande regeringen sällsynt usel på just konsten att stifta lag, men det är svårt att tro att det är så detta fall. Snarare ligger det närmare till hands att tro att formuleringarna är medvetet skrivna för att ge största möjliga antal människor skäl att få stanna i Sverige.

Därtill har vi barnkonventionen. Vi har väntat på att få se vilka konkreta effekter den kan tänkas få i migrationsärenden, och nu har vi fått ett fall som kan fungera vägledande framgent. Det gäller en libanesisk familj som vistats illegalt i Sverige under större delen av sin 14-åriga dotters liv men där de nu beviljas uppehållstillstånd för ”barnets bästa”.

För ett knappt år sedan uppmärksammade Sveriges Radio att familjen fått ett utvisningsbeslut. Fokus i reportaget var som vanligt att familjen vistats länge och fått anknytning till Sverige samt att det negativa beskedet fått dottern att må dåligt. Som om myndighetsbeslut skulle behöva ändras för att sökanden inte gillar beslutet.

Migrationsverket hittade inga asylskäl hos familjen, men nu hävdas det alltså att barnkonventionen trumfar utlänningslagen. Det räcker att hålla sig undan i många år och, som det kallas, få en anknytning till Sverige, för att slutligen beviljas uppehållstillstånd.

Om detta är den korrekta tolkningen kommer det få ganska dramatiska effekter. Det finns många familjer som vistats länge illegalt i Sverige, och rimligen skulle de kunna se fram emot samma bedömning.

Grundproblemet i detta ärende, men även många andra, är att den illegala vistelsetiden i Sverige löper på samtidigt som personerna i fråga går i skola, utbildar sig och därigenom etablerar sig. Det är onekligen dubbla signaler från ett samhälle som säger sig stå för en reglerad invandring.

Att regeringen spelar ett dubbelspel har vi förstått länge. Nu börjar vi se vilka konsekvenser det kan få, och kombinerat med inkorporeringen av barnkonventionen i svensk lag öppnas det upp för ännu fler uppehållstillstånd för personer som varken har asylskäl eller andra egentliga skäl att vistas i landet.

På detta borde fler reagera.