Det puttrar i Liberalerna. Partiet är splittrat i synen på januarisamarbetet med regeringen, och senast i raden av utspel mot JÖK är en debattartikel undertecknad av 120 liberalpartister. De vill att partiet ska ”hem till borgerligheten” igen.

Sådana bryderier har inte Centerpartiet. De kommer inte gå till val tillsammans med Socialdemokraterna, meddelar Annie Lööf som svar på en fråga ingen ställt. C ska gå till val som ”en självständig liberal kraft”, hävdar partiledaren. Vilken statsministerkandidat som partiet kommer rösta på i kammaren framgår inte, men var och en kan ju gissa.

Hur självständigt C är när det utgör garanten för det fortsatta socialdemokratiska maktinnehavet kan onekligen ifrågasättas. Centerkällor jublar över att de fått igenom mer i januariavtalet än de någonsin kunnat drömma om. Men JÖK:en är inget heltäckande politiskt dokument, och det saknas som ofta påpekat en gemensam vision för vad samarbetet ska utmynna i.

Det är förvisso sant att Socialdemokraterna har fått tillmötesgå Centerpartiet i en rad hjärtefrågor, som höjt RUT-avdrag och förändringar i arbetsrätten, men det är i det stora hela ett ganska billigt pris att betala för S som behållit hela makten över utrikespolitiken och en mängd andra frågor som C inte verkar intressera sig ett dugg för.

Det är inte den växande otryggheten för barn och unga, situationen inom äldrevården eller elbristen som C bryr sig om utan lättnader i strandskyddet och marknadshyror i nyproduktion. Det är nästan komiska prioriteringar.

Målet är fortsatt att hålla Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna utanför, och för detta är C uppenbarligen berett att ge S hela makten och härligheten. Centerpartisterna är beredda att för några hundben agera liberal dörrmatta åt socialdemokratin, garantera Partiets fortsatta maktinnehav och även den politiska borgerlighetens plats i opposition.

Även om det uppenbarligen finns en hel del personer i det forna Folkpartiet som gnisslar tänder över partiets val att stödja en socialdemokratisk regering, med allt vad det innebär, tycks sådana betänkligheter inte förekomma i Centerpartiet.

Därmed är C tillbaka i den position partiet hade under 90-talet innan Maud Olofsson proklamerade att hennes parti var borgerligt och att hon ”inte vill ha mer Göran Persson”. Dagens centerpartister har uppenbarligen inget som helst emot mer Stefan Löfven. Med allt allvarligare samhällsproblem till följd. Allt för några vunna politiska sakfrågor i marginalen.