Alla totalitära ideologier börjar i en sorts avhumanisering av motståndaren. Den är dispensible, umbärlig, vilket gör det rätt att ge sig på den. Kampen är existentiell, för folket, nationen, klassen, gruppen.

Sådan retorik kan tyckas ovanlig i det svenska politiska landskapet, men som vi tidigare konstaterat är föreställningen att motståndaren är ond inte främmande för vänstern. Den som slåss mot en ondskefull motståndare anses ha rätt att ta till oangenäma metoder. För den större sakens skull.

När självutnämnda liberaler som Eskilstuna-Kurirens ledarskribent Alex Voronov uppmanar till politiskt våld, och tidningen inte tar avstånd, förändras något i vårt politiska samtalsklimat. Gränserna förflyttas. Detta kan sägas ha börjat för över tio år sedan, när SD tog steget in i riksdagen.

Politiskt våld är naturligtvis inget nytt, men liberaler har tidigare tagit avstånd från det, oavsett vem som drabbats. Med SD:s växande betydelse blev det annorlunda. Då kunde en moderat statsminister säga att den sverigedemokrat som får stryk i princip får skylla sig själv.

Voronov kallar sig liberal, vilket brukar innebära en syn att kriminella ska behandlas med silkesvantar. Mot sverigedemokraterna vill han däremot använda ”återkommande knytnävsslag”. Voronov ser hotet från SD som existentiellt, ett hot mot demokratin. Sannolikt är det också så som Fredrik Reinfeldt ser på partiet och dess sympatisörer. Att Reinfeldt med sin tvärtomlinje bidrog till att fördubbla SD:s väljarstöd är sannolikt något den förre statsministern strukit från sitt CV.

”Liberalism”.

Jag har passerat stadiet när jag tyckte att denna utveckling var oroväckande. Nu är den bara väntad, kanske oundviklig. Liberaler visar att avståndstagandet från politiskt våld blott var en fernissa, precis som värnandet om yttrandefriheten.

Striden om det goda samtalet står inte längre mellan en borgerlighet som vill hålla en sansad ton och en lättkränkt vänster som ger blanka tusan i god ton och intellektuell hederlighet. Nu har liberaler slutit upp, ingått ett samarbete på högsta nivå med socialdemokratin för att ”stoppa SD”.

Talande nog har liberala ledarsidor och skribenter inte tagit avstånd från eller ens bemödat sig med att uppmärksamma Voronovs tweet. Lika lite tycks det bekymra dem att amerikanska IT-jättar gör rent hus med högerröster på nätet medelst avstängningar och nedstängda konton. Reaktionerna på nya Bulletin är också intressanta. Principer är uppenbarligen inget värda.

Alla talar om polariseringen som ett problem. Men ingen tycks villig att ta första steget mot samförstånd och försoning. Tvärtom. Det blir alltmer uppenbart att vi går mot en ny politisk istid med tydligt markerade skyttegravar.

Givet samhällsutvecklingen, vilka som är ansvariga för den och hur det politiska ledarskapet lyser med sin frånvaro, är det kanske att föredra. Ty varför ska vi söka samförstånd med dessa galenpannor?