I valrörelsen 2002 föreslog det dåvarande Folkpartiet att den som vill bli svensk medborgare ska genomgå ett språkkrav. Förslaget fick stenhård kritik från vänster. Göran Persson anklagade Lars Leijonborg för att ”blinka med högerögat”, att flirta med främlingsfientliga krafter.

Folkpartiet gjorde emellertid ett succéval och fyra år senare försökte partiet upprepa succén med liknande förslag och kritiserades åter igen för att fiska i grumliga vatten.

Vi spolar fram nästan 20 år. Nu går en socialdemokratisk regering fram med just ett krav på kunskaper i svenska språket och samhällskunskap för att få bli svensk medborgare. Det som var främlingsfientligt då är ”rimligt” nu, enligt justitieministerns bedömning.

Saken har utretts av Mari Andersson, tillförordnad kammarrättspresident vid Kammarrätten i Stockholm. Det är en gedigen utredning som går igenom historiken men också tittar på våra nordiska grannländer som referensram.

Sverige är tillsammans med Irland och Bulgarien det enda land som inte ställer språk- eller andra kunskapskrav. Detta ska det alltså bli ändring på nu. Syftet är att ”stärka medborgarskapets status och främja ett inkluderande samhälle”. Det sistnämnda syftet är som vi ska se något av ett bekymmer.

Medborgarskapsprovet föreslås bestå av två delar och pröva kunskaper i svenska och grundläggande samhällskunskap. Kraven ska endast gälla för personer i åldern 16-66 år.

Den övre gränsen motiveras med att äldre har svårare att lära sig ett nytt språk. Utifrån föreställningen att det är svårt att lära gamla hundar sitta är det säkert sant, men som motivering till att undanta dessa individer från språkkrav är det tämligen uselt. Särskilt som regeringen samtidigt anför att det är viktigt att kunna språket i sitt nya land för att förstå hur detta land fungerar. Pensionärer behöver alltså inte denna förståelse.

Andra som undantas är statslösa under 21 år som är födda i Sverige och nordiska medborgare som bott länge i landet.

Här kommer emellertid den potentiellt kontroversiella delen, nämligen den om dispens. Dispens på hela eller delar av provet ska kunna ges till personer med väsentliga fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar. Men detta ska även gälla personer som är analfabeter eller ”har ett språk som är väldigt avvikande från svenska” och som misslyckats med att lära sig språket.

Jag måste medge att jag inte riktigt förstod vad utredaren menade på presskonferensen så jag dök in i utredningen för att söka svar. Där görs hänvisningar till att undantagsregler finns i andra nordiska länder samt i Storbritannien.

Finland medger undantag för den som var myndig vid ankomsten och som vare sig då eller vid ansökan om medborgarskap kunde läsa eller skriva på sitt modersmål eller något annat språk. Dock kräver finska myndigheter att den sökande har elementära färdigheter i att förstå och tala finska eller svenska och under lång tid har deltagit i regelbunden undervisning.

Gällande dispens hävdas följande:

För den som invandrat till Sverige i relativt hög ålder och då inte kunde skriva eller läsa – kanske på grund av kort eller obefintlig utbildning från hemlandet – och vars modersmål såväl i tal som skrift ligger långt ifrån svenska, är studier i svenska sannolikt betydligt mer utmanande än för den som var yngre vid invandringen och har gått i skolan. Dock inte sagt att det är omöjligt att lära sig svenska och nå de krav som föreslås ställas upp för medborgarskap eller att inlärningssvårigheter eller illiteracitet vid invandringen ska ge en generell rätt till dispens från kunskapskravet. (s. 253)

Det föreslås således inget generellt undantag för personer vars modersmål ligger långt ifrån svenska, vilket var en lättnad att se. Det skulle nämligen omfatta stora delar av världen, inte minst de delar från vilka stora invandrargrupper redan har kommit (Mellanöstern och delar av Afrika).

Även om det inte räcker att ha ett i svenska ögon annorlunda modersmål, är det emellertid uppenbart att utredaren vill ha en bred dispensmöjlighet som kommer att omfatta många personer och situationer.

Frågan är varför. Ett svenskt medborgarskap är ju ingen mänsklig rättighet. Det går utmärkt att leva ett fullgott liv i Sverige utan att vara svensk medborgare, och personer med grava psykiska funktionsnedsättningar kan ändå inte förväntas delta fullt ut i den politiska processen, förstå samhället och därmed vara ”inkluderad” i den bemärkelsen som regeringen avser med begreppet.

Kravnivån är också en fråga där det är uppenbart att utredaren inte vill sikta särskilt högt. Har man fullföljt SFI kurs D med godkänt betyg ska det räcka. Den som inte pluggat ska kunna göra ett medborgarskapsprov.

Där föreslås att kraven i svenska ska ligga på GERS-nivå A2 när det gäller muntlig och skriftlig färdighet och på B1 när det gäller hör- och läsförståelse. Det är från mitten och nedåt i kravnivå i den gemensamma europeiska referensramen för språk. Det kommer sålunda inte att bli särskilt svårt att klara provet, och det är heller inte avsikten.

Provdelen i samhällskunskap ska baseras på en ny bok som ska tas fram för ändamålet. Dess innehåll blir onekligen intressant att se.

Summa summarum tror jag inte att dessa nya kunskapskrav, som utredaren föreslår ska gälla från och med 2025 då det tar flera år att ta fram ett prov, kommer en avgörande effekt på vilka eller hur många som söker svenskt medborgarskap.

Föreställningen är alltjämt att det är en sorts rättighet att bli svensk medborgare och att vägarna till ett medborgarskap ska vara så många som möjligt.

Det är förstås höjden av hyckleri att en socialdemokratisk regering, vars ansvarige minister anklagat politiska motståndare för främlingsfientlighet när de föreslagit språkkrav, går fram med dessa förslag i samarbete med just det parti som ansågs fiska i grumliga vatten 2002.

Men så fungerar politiken, i synnerhet när Socialdemokraterna styr. Det som var rena fascismen i går är rätt och riktigt i dag. Ja, till och med höjden av ansvarstagande.

Morgan Johanssons blogginlägg från 2008 är påpassligt nog raderat nu.
Internet glömmer dock aldrig.