Ibland får man en väldigt tydlig déjà vu-känsla i politiken och samhällsdebatten. Det är som att kastas fem eller tio år bakåt i tiden. En sådan känsla ger bråket om Jimmie Åkessons uppmärksammade tweet.

SD-ledaren skrev på Twitter att hans parti vill ha totalstopp för all asyl- och anhöriginvandring som är en ”kulturell belastning”. Det är alltså åter igen ord vi förväntas reagera på.

Med sin mångåriga erfarenhet inom politiken måste Åkesson ha förstått att denna tweet skulle ge rubriker. I efterhand kallar Åkesson det ”falsettkritik”, vilket är en ganska bra beskrivning av vad det handlar om. Att Annie Lööf, Annika Strandhäll och Nyamko Sabuni, bland andra, skulle bli upprörda var väntat. Kanske slog Lööf rent av näven i bordet hemma och uttryckte på distans ”Hur uttrycker du dig!”.

Men även Moderaterna har reagerat, om än inte i falsett. Partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenegard ”tycker inte att man ska prata om människor i form av belastning” och begär en förklaring om vilken migrationspolitik SD egentligen vill driva. Knäckfrågan är påståendet att SD vill driva linjen att Sverige ska ha ett nettominus i asylrelaterad invandring.

Regeringen, det vill säga den socialdemokratiska delen av den, hävdar ständigt via migrationsministern att Sveriges asylmottagande är det lägsta på 20 år och att vi tar emot en betydligt mindre andel av EU:s totala andel nu än för några år sedan.

Även om detta är sant tas ingen hänsyn till den utveckling vi haft sedan millennieskiftet. 20 000 asylsökande per år i dag är något annat än för 20 år sedan. Att vi fortfarande ligger långt över våra grannländer är problematiskt, för att uttrycka det diplomatiskt.

Därtill har vi kvotflyktingåtagandet, där SD som enda parti kräver ett stopp. I fjol var Sverige det land som tog emot näst flest kvotflyktingar. I år kommer det bli ännu fler.

Kvotflyktingar är en speciell grupp. Å ena sidan är de, till skillnad från många som kommer till Sverige och söker asyl på plats, utplockade såsom mest skyddsbehövande. Å den andra sidan är det tvivelsutan på gruppnivå människor med enormt stora behov.Vissa kommer direkt från ett liv i hyddor. Många kommer realistiskt sett aldrig bli självförsörjande.

När migrationsministern nästan skrattar bort antalet som kommer till Sverige på kvot tar han ingen som helst hänsyn till de insatser som kommuner i årtionden framöver tvingas åta sig. I årets kvot finner vi människor från bland annat Sydsudan, Sudan, Somalia och Kongo. Tretusen kvotflyktingar från dessa länder kräver helt andra resurser än tre tusen ”vanliga” asylsökande.

Det är med detta i åtanke som SD har sagt nej till att ta emot fler kvotflyktingar just nu. Sveriges kommuner måste få en chans att komma ikapp med integrationsarbetet och även få en budget i balans.

Så var det det där med ”kulturell belastning”, orden som fått Lööf med flera att gå i taket. Ord har betydelse, brukar det ju heta, och det stämmer naturligtvis. Vad avses egentligen med en kulturell belastning?

Jimmie Åkesson utvecklar resonemanget kort i en uppföljande tweet (ovan). I praktiken säger han det de flesta redan vet, nämligen att vi genom invandring från länder med för oss främmande kulturer tar på oss en stor uppgift. En uppgift som vi i decennier de facto har misslyckats med.

Vi har fått parallella samhällsstrukturer, vi har fått bostadsområden som styrs av klantänkande, ja, rent av klanröstning i våra allmänna val. Vi har fått en hedersproblematik så allvarlig att när ett tusental niondeklassare i Uppsala tillfrågades om hedersnormer svarade två tredjedelar av flickorna med två föräldrar födda utanför Norden att de har ett oskuldskrav på sig inför ett framtida giftermål.

Enligt en kartläggning gjord av Örebro universitet, Heder och samhälle, lever mellan 7 och 9 procent av unga i storstäderna med kollektivt legitimerat våld och 10-20 procent begränsas av oskuldsnormer.

Hur menar Åkessons kritiker att dessa problem har uppstått om de nu inte har invandrat tillsammans med dem som kommit till Sverige? Är då inte detta exempel på en sorts kulturell belastning som drabbar både individen som utsätts för det och det omgivande samhället?

Om svaret är nej på dessa frågor är jag väldigt nyfiken på att få höra en alternativ förklaring. Annie Lööf får gärna börja.