I det sociala arbetet har jag lärt mig att det förmodligen viktigaste som socialarbetare är att förmedla hopp till klienten. Utan hopp är inget annat möjligt eller meningsfullt. Utan hopp kan framsteg inte ske. Utan hopp kan vi alla lika gärna lägga oss ned och ge upp.

Föreställningen om hoppet som en grundförutsättning för utveckling och framsteg diskuteras sällan i politiken. Ordet används över huvud taget inte.

Det kanske är dags att börja sätta ord på vad vi tycker, tänker och känner om framtiden för Sverige, Europa och västvärlden. Finns där något hopp? Var i så fall? Och vem eller vilka bistår med hopp om en bättre framtid?

Bara det faktum att det inte finns ett omedelbart svar på den sista frågan säger en del om vår samtid. Det finns ingen räddare i nöden, ingen stark man som kan komma in och rätta till oredan.

Nej, det vi har är en alltmer maktfullkomlig socialdemokratisk regering och en fullständigt splittrad opposition som inte förmår annat än att bjäbba i debatter men som inte kan samlas för att åstadkomma förändring.

Vissa brukar sätta sin tilltro till EU. Unionen ska inte bara leverera fred och tillväxt utan också frihet och möjligheter till alla invånare. Så lyder devisen. Sverige, trodde många borgerliga när de röstade ja till EU, skulle tvingas till många frihetsreformer genom EG-medlemskapet.

Så blev det nu inte, och alla med en någorlunda realistisk bild av verkligheten vet att EU är en byråkratisk, odemokratisk och impotent verksamhet som varken kan sprida frihet, lycka eller välstånd utan likt en surdeg bara sväller dag för dag så länge den matas som den kräver.

Första steget till en mer hoppfull framtid är att byta regering. Det är naturligtvis ingen quick fix, men det är en grundförutsättning för att en vändning mot en mer positiv framtid över huvud taget ska vara möjlig. Allt börjar där.

Regeringen samlar enligt senaste Novusmätningen ungefär 31 procent av väljarna. Det är förbryllande mycket med tanke på att regeringar brukar ligga som lägst i mellanvalstider och vi snart passerar 12 000 döda i pandemin.

Socialdemokraterna borde ligga betydligt lägre, men inget tycks på allvar bita på deras stöd. Inte generaldirektörers hycklande. Inte ministrars erbarmliga beteende i sociala medier. Det bådar illa för nästa års val.

Att socialdemokratin är nervös är emellertid uppenbart, därav det höga tonläget. Men någonstans är det samtidigt tydligt att en stor del av väljarkåren helt enkelt inte bryr sig om alla klavertramp. Att det åligger oppositionen att sälja in sig själv för att vinna över väljare är en självklarhet, men många väljare överväger över huvud taget inget alternativ till Socialdemokraternas maktinnehav.

Det är som om svenska folket har gett upp alla tankar på att en förändring är möjlig. Det gör en lätt modstulen och utan hopp.

Ty i stort sett allt pekar i fel riktning. Arbetslösheten steg redan innan pandemin, energipolitiken är ett eskalerande haveri och skjutningarna ökade med tio procent under 2020, från redan väldigt höga nivåer. En skjutning om dagen blev facit, och nu när regeringen är inne på sitt sjunde år blir det bara patetiskt att skylla allt på tidigare regeringar.

Även om ett regeringsskifte är helt nödvändigt finns det många skäl att hysa tvivel kring oppositionens förmåga att åstadkomma verklig och långsiktig förändring.

Vi bör vänja oss vid tanken på att dagens riksdagspartier vill bevara status quo, med vissa sinsemellan varierande småjusteringar. Förändring måste i så fall komma någon annanstans ifrån. Hoppet finns inte i Sveriges riksdag.

Kanske inte ändå.