Tio år har gått sedan mannen, myten och yrvädret Håkan Juholt valdes till Socialdemokraternas partiledare. Jag minns att han redan på presskonferensen med partisekreteraren Carin Jämtin där han föreslogs som ny S-ledare skapade rubriker genom att prata om mustascher och Saddam Hussein. Någonstans där började nog många inse att det skulle bli en händelserik partiledartid.

Det fanns, som Per Gudmundson konstaterat, en chans för borgerligheten där och då. En chans att tillfoga det socialdemokratiska partiet än mer skada än det redan lyckats åsamka sig självt.

Men de borgerliga partierna tog aldrig chansen. De käbblade i stället inbördes om Sverigedemokraterna, och bara tre år senare valde den moderate statsministern att inte bara ge bort regeringsmakten (eftersom han hade ”lovat” att göra det om de tre rödgröna partierna blev större än Alliansen) utan också avgå som partiledare och efterlämna ett parti i total förvirring.

Inför valet 2018 hade allianspartierna inte pratat ihop sig om hur de skulle agera om de inte blev större än de tre rödgröna. Det skilde ett mandat mellan de traditionella blocken, men SD blev en ännu större vågmästare än fyra år tidigare. För detta scenario fanns uppenbarligen ingen plan.

Löfven hade varit öppen med att han inte tänkte göra som Reinfeldt och avgå om det konkurrerande politiska blocket blev lite större. Han tänkte strida för att sitta kvar. Nu kunde han dessutom hävda att hans block var ett mandat större.

Än en gång kunde Socialdemokraterna sitta tysta och bevittna hur de borgerliga slogs inbördes. Löfven hade bara att hålla sig kall och låta de forna allianskollegorna slita varandra i stycken i några månader. Han blev inte besviken.

Slutresultatet blev en spräckt allians och fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Precis som Löfven hoppats i sina förmodligen mest optimistiska stunder.

”Testa Socialdemokraterna”. Undrar hur det skulle gå?

Borgerliga misstag och dagdrömmar har gett Socialdemokraterna regeringsmakten i åtta långa år. En illustration av det feltänk som ligger bakom detta finner vi på DN:s ledarsida (utdrag ovan). Efter att ha gett upp regeringsmakten 2014 och krigat inbördes under regeringsbildningen efter valet 2018 är DN:s analys att de fyra gamla allianspartierna ska satsa på att bilda regering ihop 2022 och anta att Löfven släpper fram dem för att hålla SD ute.

Denna infantila analys, denna pinsamma naivitet, är vad som har lett till åtta års borgerlig ökenvandring. Som spelfältet nu börjar utkristallisera sig, med en deklaration från C som i praktiken betyder att de vill regera med S efter nästa års val och ett fullkomligt splittrat L som kämpar för sin överlevnad, är det en växande sannolikhet att vi inte får ett regeringsskifte 2022 heller. Det enda som förmodligen kan stoppa ett fortsatt S-styre är om M, KD och SD tillsammans samlar med än 50 procent av rösterna.

Tanken på ytterligare fyra år med Socialdemokraterna och Miljöpartiet i regeringsställning, denna gång ackompanjerade av Centerpartiet, får mig nästan att börja leta efter en enkelbiljett till ett främmande land.

Så länge borgerligheten sitter och väntar på att få makten serverad på ett silverfat, så länge liberaler och konservativa förväntar sig ärlighet, artighet och rent spel från vänstersidan, kommer de förbli i opposition. Ja, så länge de inte förstår att regeringsmakten ej är något som fås utan något som tas, förtjänar de heller inget bättre.