Den som är satt i skuld är inte fri, konstaterade en gammal statsminister. Men efter att Sverige onsdagen den 24 mars 2021 gett grönt ljus till det stora låne- och bidragspaketet och skuldsatta EU-länder jublat underkläderna av sig är det bland andra långivarna, det vill säga Sverige, som kommer stå kvar där med lång näsa.

På onsdag röstar riksdagen om det som i finansutskottets betänkande torrt kallas ”Godkännande av rådets beslut om systemet för EU:s egna medel för perioden 2021 och framåt”. Ingenstans i denna ordalydelse avslöjas vad det egentligen handlar om, nämligen Sveriges bidrag till ett gigantiskt skuldpaket i EU på 750 miljarder euro, ungefär 8 000 miljarder kronor. Eller tio svenska statsbudgetar.

Hälften är lån som ska betalas tillbaka med start 2028 (jo, säkert), resten är bidrag. Officiellt är syftet att hjälpa länder som drabbats särskilt hårt av pandemin, men det är förstås i realiteten ännu en bailout i EU-regi.

Flera riksdagspartier har framfört invändningar, men endast Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet avser att rösta nej. Resonemanget från de kritiker som tänker rösta ja sammanfattas tämligen väl av Jan Ericson, som kallar sig ”frispråkig moderat”, på dennes blogg:

Moderaterna tycker beslutet om återhämtningspaketet är dåligt, och vi tycker inte att regeringen fullt ut tagit tillvara Sveriges intressen. Men så länge vi är medlemmar i EU får vi acceptera att det tas både bra och mindre bra beslut …

Så där brukar det låta. Är man medlem i en klubb måste man ge och ta. Allt kan inte bli som vi vill. När det gäller EU landar moderater och liberaler anmärkningsvärt ofta i att släppa igenom nya dumheter och EU-befogenheter trots många rimliga invändningar. Förloraren är alltid landet de säger sig företräda.

Sveriges andel i spektaklet är 150 miljarder kronor. Det är svindlande belopp, men för att göra en jämförelse är det ungefär vad den nya snabbjärnvägen beräknas kosta, något som debatterats i många år nu eftersom det är en så stor investering. Noteras kan att vi redan är nettobetalare till EU.

Någon större debatt om dessa EU-miljarder har det emellertid inte blivit. Frågan är helt död politiskt och svenska medier intresserar sig över huvud taget inte för frågan. Ytterst få svenskar lär känna till den.

Som Henrik Mitelman konstaterade redan när miljardrullningen debatterades förra sommaren är det nu en bidragsunion vi bygger. Välskötta ekonomier förväntas täcka upp för de misskötta problembarnen. Dagens EU är i praktiken byggt på idén att närande och tärande länder måste knytas allt tätare samman. De närande förväntas dela synden med de tärande. Vi ska sjunka tillsammans.

Byggandet av en skuldunion förkläds i retorik om solidaritet och att vi är beroende av varandra. Tro dock inte för en sekund att Spanien kommer kasta idén om att införa medborgarlön i papperskorgen eller att Italien skulle komma på bättre tankar och börja sanera sin ekonomi efter svenskt 90-talsrecept. Hundratals miljarder från EU ger över huvud taget inget incitament för misskötta ekonomier att ändra sig.

Sverige är ett litet land i en stor gemenskap. Men denna gång har vi faktiskt möjligheten att sätta stopp. Skuldpaketet kräver nämligen samtliga medlemsparlaments godkännande.

Ändå tyder allt på att riksdagen kommer säga ja. En sak kan vi alltid räkna med från de EU-vänliga partierna: när EU:s intressen går emot de svenska är det alltid Sverige som står där som förlorare.

Läs även: 
MED: Säg nej till EU:s skuldpaket