Det var en debatt med ett antal repliker som förmodligen inte hade kunnat tolereras i statstelevisionen för bara tio år sedan. Men efterspelet blev ändå det väntade: avståndstaganden och koleriska utbrott. Detta är en text om efterspelet till en debatt om mångkultur i Sveriges Television.

En gammal feministledare som oavsett ämne alltid pratar om det hon själv vill, en tvärsäker CUF:are som kontrar internationell forskning med vad multikultur ”är för henne” och en invandrare som är besviken på att etniska svenskar tar sina barn ur skolor med alltfler invandrarbarn. Det var några i etablissemangets uppställning i mångkulturdebatten.

Ämnet har stötts och blötts i många år och känslan är att vi inte kommit ett enda steg framåt. Kanske inte förrän nu. Det behövdes en hbtq-person från Jemen för att få sagt det som möjligen behövde sägas. Luai Ahmed skrädde inte orden utan kallade islam för förkastligt och ”ett hot mot mänskligheten”.

Sverigedemokraternas Richard Jomshof backade upp Luai Ahmed, och talande nog var det Jomshof och inte Ahmed som fick motta kritik efter programmet. Vågorna gick höga i det vattenglas i debatten som kallas Twitter, men även på Facebook och andra håll upprördes politiker och debattörer över att Jomshof kallat islam för en ”avskyvärd religion”.

Moderaternas Ulf Kristersson kallade uttalandet för ”direkt stötande” på sin Facebooksida. Jag kan för lite om islam för att uttala mig så kategoriskt om en hel världsreligion som Jomshof och Ahmed gör, men har i likhet med de flesta andra ögon att se med. Var finns det där muslimska landet som respekterar såväl kvinnor som bögar, flator, kristna och andra minoriteter?

När Kristersson kritiserar islamutspelet, intressant nog med motivering till antalet utövare av religionen, tillägger han att Moderaterna ”alltid kommer alltid stå upp för det öppna och fria samhället”. Vilket land som domineras av islam står upp för det öppna och fria samhället?

Frågan är högst berättigad, men den får aldrig ett seriöst svar.Det går nämligen inte att hitta ett land i världen, där islam är dominant religion, som kommer i närheten av västerländsk standard i synen på kvinnor, minoriteter och oliktänkande. Att islam är i skriande behov av en reformation är uppenbart.

I SVT-debatten jämförde CUF-representanten muslimska länders behandling av kvinnor och hbtq-personer med situationen i Ungern, Polen och Frankrike för samma grupper. Denna sorts relativisering är i bästa fall ett uttryck för djup okunskap om den muslimska världen, i värsta fall ett försåtligt sätt att försvara förtryck i islams namn.

Reaktionerna efter debatten påminner oss om att islam fortsätter att ha en särställning i svensk offentlighet. Kritik avfärdas reflexmässigt som islamofobi och främlingsfientlighet.

Reaktionerna blottar det bottenlösa hyckleriet i den offentliga debatten. När regeringspartiets ungdomsförbund skanderar ”död åt sionismen” får det inga konsekvenser och inga större reaktioner. När judar flyr antisemitismen i Malmö rycks det på axlarna, och statsministern kallar antisemitismen för ”en utmaning”.

Det kan göras utställningar som kränker kristna och dansas halvnaket i kyrkan på bästa sändningstid i statstelevisionen utan att det anses vara något konstigt med det. Sverige är ju sekulärt, brukar det sägas som förklaring.

När det gäller islam lider Sverige däremot av en tystnadskultur. Då syns inte mycket av den där sekulära ådran, yttrandefriheten är inte längre så viktig. Rätten för muslimer att inte bli kränkta väger alltid över. Det svenska samhället har räddhågset backat in i ett hörn, ständigt oroat för att få anklagelsen om islamofobi kastad på sig.

Det är beklämmande att se.