I Skanskas undersökning Bopanelen 2030 framkommer att 7 av 10 svarande anser att trygghet är den enskilt viktigaste frågan när de letar nytt boende. Bostadsmäklaren Bjurfors bekräftar resultatet genom egna kundundersökningar. Sverige håller på att bli ett land där människor flyttar för att söka trygghet.

När lokaltidningen Mitt i intervjuar ett antal personer som flyttat till moderatstyrda Täby är svaren på varför de valt just denna kommun oväntat ärliga: ”Här är man inte granne med något utsatt område”, svarar en. ”Det känns bra att bo nära folk som är lika oss själva”, svarar en annan. Och en tredje konstaterar att ”För mig […] är det viktigt att bo i ett område där jag inte behöver titta mig över axeln när jag går hem.”

Detta är något de allra flesta kan känna igen sig i. Men de yttras sällan i mainstreammedierna. När föräldrar intervjuas om vilken sorts skola de föredrar för sina barn får vi påfallande ofta se okontroversiella och politiskt korrekta svar av typen ”blandat är bäst” och ”jag vill att mitt barn ska få del av andra kulturer också”.

Verkligheten talar ett annat språk: svenska föräldrar föredrar generellt sett skolor med få invandrare. Kort sagt: det känns bra att vara nära folk som är lika oss själva. Detta är ingen revolutionerande upptäckt. Det är så vi människor fungerar.

Sannolikt har politikerna sakta börjat bli varse att oaktat vad folk svarar när medierna frågar, talar deras handlingar sitt tydliga språk. Därför har integrationspolitiken på senare tid börjat bli alltmer auktoritär. Rätten att välja skola ifrågasätts – tvångsblandade skolor blir resultatet. Stegvis förvandlas alltfler samhällsområden till en arena för integrationsåtgärder. Hela samhället håller kort sagt på att bli ett integrationsprojekt.

Detta är en farlig väg, även för de politiker som företräder den. Förr eller senare nås nämligen en gräns även för tålmodiga och toleranta svenskar, och då riskerar backlashen att bli hård inte bara mot integration som begrepp utan mot politiken som helhet. Ett säkert recept för att nå dit är att förvandla medelklassens avkomlingar till kuddbarn i integrationens namn.

Thomas Gür besökte nyligen Mustafa Panshiris podd Gränslöst. Det blev ett intressant samtal om både haveriet på Bulletin och migration/integration.

Gür hävdade det många nog redan förstått: det måste bli värre innan det kan bli bättre. Detta eftersom svenska politiker och därmed även svenska väljare saknar krisinsikt, eller åtminstone tillräcklig motivation för att göra något åt saken, innan problemet vuxit sig så stort att det praktiskt taget krupit upp i ens knä.

Då kommer reaktionen, och det var den reaktionen som förde Sverigedemokraterna till riksdagen. SD:s tio år i den lagstiftande församlingen har inte löst de stora samhällsproblemen, däremot sent omsider gjort alltfler uppmärksamma på dem. Vilket kanske hade hänt ändå eftersom de bekymmer vi möter nu börjar bli omöjliga att ignorera för de allra flesta.

Poängen som Gür gör, och som jag tror är korrekt, är att vi behöver ha ett 30-årsperspektiv. Politiken är kortsiktig by design, med partiegoistiskt taktiserande som en lika naturlig som beklagansvärd ingrediens. Därtill har vi en tröghet inbyggd i själva systemet med grundlagskrav på utredningar och fyraåriga mandatperioder som tenderar att styra såväl innehåll som timing i politiken. Det är kort sagt svårt att få något gjort, i synnerhet om viljan inte finns där.

Detta 30-årsperspektiv förutsätter emellertid att det vidtas rätt åtgärder. Om det politiska etablissemanget tvärtom eldar på de problem vi redan har, vilket vi delvis kan se ske just nu, kommer utvecklingen inte bara att bli värre på kort utan också på lång sikt.

Då har vi ett annat, betydligt mer pessimistiskt scenario, framför oss. Räkna med att alltfler kommer söka trygghet – såväl inom som utom landets gränser.