Fem kvinnor har mördats på tre veckor. Det är förstås något oerhört och förtjänar uppmärksamhet. Mest sannolikt är det en ren slump att så många mord skett under en så kort period, inte fråga om en faktisk ökning av kvinnomord i Sverige.

Den eftertänksamheten har emellertid inte populistiska politiker som Märta Stenevi och Annie Lööf råd med. De vet att dra nytta av den chock som uppstår när kvinnor mördas på öppen gata. Stenevi kallade till partiöverläggningar, Lööf slog näven i bordet i sociala medier och Löfven fylldes, som så ofta, av vrede.

Socialdemokraters, miljöpartisters och centerpartisters påstådda vurm för kvinnors trygghet och frihet har dock en besk eftersmak. Inget av dessa partier har direkt legat i frontlinjen i att bekämpa hedersnormer och det förtryck som dessa innebär för såväl flickor som pojkar. Ej heller har de tagit kvinnors otrygghet utanför hemmet på allvar, vilket skapat ett samhälle där nästan 4 av 10 kvinnor känner sig otrygga när de går ut sent på kvällen eller helt undviker att gå ut då.

Tvärtom har dessa partier förtigit och relativiserat problemen – och som grädde på moset släppt in islamistiska krafter med tveksam kvinnosyn i sina egna partier.

Självbilden är att det bara är de som är jämställdhetsivrare på riktigt, att ingen annan vill stoppa diskriminering och våld mot kvinnor. Det var därför inte så oväntat att justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nyligen misstänkliggjorde Sverigedemokraternas omtanke om de kvinnor som hamnar i polygama äktenskap i Sverige.

Sanningen är dock att även om det nog är sant att få av dessa kvinnor ens skulle ha befunnit sig i Sverige med SD:s migrationspolitik, har den socialdemokratiska eftergiftspolitiken till såväl polygamism med religiösa förtecken som hedersnormer varit ett slags dubbelt svek: först lockas människor hit med stora ord om frihet och jämställdhet, sedan lämnas kvinnor och flickor därhän när de inser att de kommit till ett land som de facto tillåter sedvänjor och traditioner som de mest sannolikt hoppades att de lämnat bakom sig för gott.

Relationsvåld är något av det lägsta man kan ägna sig åt i min värld. Jag kämpar fortfarande med att begripa fenomenet. Den skada som förövarna bakom dessa brott åsamkar sin omgivning är ofta oöverblickbara. Det är nämligen inte bara en enskild individ som blir utsatt, många fler påverkas: det kan handla om en hel familj, vänner och kollegor som dras in i det hela på olika nivåer.

Det finns massor att göra för att minska förekomsten av våld i nära relationer. Vi måste börja med att göra oss av med stereotypen att det endast handlar om mäns våld mot kvinnor. Så låter det i den svenska debatten, men så är det givetvis inte. Också män är i hög grad utsatta, även om våldet ser annorlunda ut, och det förekommer självfallet även i samkönade relationer.

Därefter måste vi anta ett brottsofferperspektiv: se till att det är gärningspersonen som efter avtjänat straff tvingas lämna orten, staden eller länet – inte offret. I dag är det brottsoffret som måste fly, vilket ofta innebär att lämna både arbete, vänner och hela sitt sociala sammanhang.

Så länge Sveriges styrs medelst feministiska dogmer som saknar verklighetsförankring lär ingen förändring ske. Den grandiosa självbilden till trots visar denna regering gång på gång hur offside den är i jämställdhets- och rättsfrågor. Som när den nya jämställdhetsministern Märta Stenevi lägger ut texten i Dagens Samhälle och bland annat påstår att det är ”ett djupt samhällsproblem att pojkar och män fostras att slå”.

Vad är det människan påstår? Att påstå att pojkar skulle fostras att slå i dagens Sverige är inte bara lite feltänkt. Det är rena falsarier. Lögner. Detta uttalande kommer bara någon vecka efter att Stenevi påstått att svenska kvinnor måste ”flytta på sig” för att ge utrikesfödda mer makt, något hon försvarat flertalet gånger i riksdagen sedan dess.

Oavsett om det handlar om hedersvåld, ”vanligt” våld i nära relationer eller månggifte ger jag inte mycket för Löfvens, Stenevis eller Lööfs kvinnokamp. Den är blott en feministisk fernissa av omtanke, men levererar vare sig trygghet eller resultat i praktiken.

I bakgrunden finns alltid misandrin som en osviklig del av den feministiska retoriken. Våld mot kvinnor kan aldrig lösas genom att hata män. Det är hög tid att fler börjar inse det.

Jämställdhetsministern är ute och cyklar fullständigt.
Men så leder hon ju också riksdagens cykelvänligaste parti.