Medieetablissemangets tjat om Moderaternas och Kristdemokraternas förhållningssätt till Sverigedemokraterna tycks aldrig ta slut. Det är ett evinnerligt ältande som DN, Aftonbladet, public service och en rad andra ägnar sig åt. Tröttnar de aldrig på detta spelteoretiska trams?

I den senaste i raden av DN-ledare spekuleras det i en ny sorts decemberöverenskommelse. Inget nämns om politikens innehåll, inte en rad skrivs om vad respektive regering skulle kunna åstadkomma i konkreta reformer för att göra landet bättre (eller sämre). Allt handlar om att önska bort cirka 30 procent av de svenska väljarna.

Viktigast för såväl DN som Annie Lööfs parti är att inte ge de så kallade ytterkantspartierna politiskt inflytande. Men som Nyamko Sabuni klokt konstaterade i en intervju nyligen är det inte partier som ger andra partier inflytande – det är väljarna som bestämmer var tyngden ska ligga. Och det avgörs i allmänna val vart fjärde år. Det är det systemet vi har, och det innebär att partier vi inte gillar (hej, Miljöpartiet) ibland får mer inflytande än vi skulle önska.

Valresultat har kommit att bli en huvudvärk för alla som bara vill att allt ska vara som förr, en tid då utgångspunkten var att Socialdemokraterna hade makten och några borgerliga partier fick låna den då och då när de lyckades samarbeta och inte krigade inbördes. SD:s intåg i riksdagen ställde allt detta på ända.

I Sveriges riksdag finns sedan över ett decennium en ickesocialistisk majoritet. Tack vare Sverigedemokraternas fortsatta tillväxt har detta förhållande förstärkts. Det är därför absurt att Socialdemokraterna och Miljöpartiet lyckats styra i minoritet sedan 2014 – först med stöd av V, sedan av C och L. S har fått makten till skänks.

Stefan Löfven drömmer förstås om en liknande lösning efter valet 2022. Givet opinionsläget med ett och ett halvt år kvar till valet får det nästan betraktas som ett utgångsläge att S faktiskt sitter kvar med hjälp av någon sorts parlamentarisk piruett.

Socialdemokraterna ägnar all tid åt att skrämmas med alternativet just nu, och det ska inte uteslutas att det kommer fungera.

Till skillnad från många andra är jag inte rädd för vad inflytande från vare sig V eller SD skulle innebära. V har redan haft stort inflytande – de var samarbetsparti under Perssonregeringen och under Löfvens första fyra år. Visst har det inneburit steg i fel riktning (mer bidrag), men det har inte varit fråga om några radikala förändringar.

SD är mer av ett oskrivet kort, men eftersom få andra partier har granskats så frenetiskt under de senaste tio åren vet vi ganska mycket. Vi vet vad SD tycker om allt från migration och kriminalitet till arbetsmarknad, skola och energi. Vi vet också vad partiet prioriterar. Det vi inte vet är hur moget SD kommer uppträda i situationer då det uppstår allvarliga meningsskiljaktigheter.

Medieetablissemanget tycks ha fått allt om bakfoten. Politisk makt är inget av Gud givet utan vinns och förtjänas genom allmänna val. Det är osunt när samma partier tror sig abonnera på makten i år efter år oaktat hur väljarnas utslag ser ut och att medier låtsas som om vi har en sexpartiriksdag.

Med detta sagt finns naturligtvis inget tvång i att samarbeta med någon. Att skapa decemberöverenskommelser och januariavtal är inte per se antidemokratiskt utan möjligt i den parlamentariska demokratin. Men det är ett förbaskat oskick som, särskilt i fallet DÖ, baklåser det som är hälsosamt i demokratin: förhållandet mellan regering och opposition och idén att varje parti driver den politik de har gått till val på.

Jag är ganska övertygad om att den genomsnittlige väljaren föredrar att partier går ihop och löser problem utifrån en gemensam vision i stället för att formera samarbeten vars enda gemensamma nämnare är antipati mot ett annat riksdagsparti. Att M kan göra upp med V i enskilda sakfrågor är således sunt, inte ett hot mot demokratin. Detsamma gäller förhållandet till SD.

Med den erfarenhet vi har av det socialdemokratiska maktpartiets förmåga att skrapa ihop röster i val och att bita sig kvar vid makten, framstår det som alltmer troligt att den enda vägen till maktskifte är en konservativ majoritet i riksdagen efter valet 2022. Bara det skulle utesluta nya försök att kringgå valresultatet för att låta Löfven sitta kvar.