Historien visar att människan har en olustig tendens att vilja riva ned det hon har byggt upp, att hoppa utför det berg hon ägnat stor möda och tid åt att bestiga.

Vi behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att finna exempel på detta – allt från Maos kulturrevolution till öststatskommunismen och de tyska nazisternas strävan efter att radera det gamla och ersätta det med något nytt och i bästa fall kvasivetenskapligt.

I vår del av världen är såväl kommunismen som nazismen besegrad. Nu viner dock en annan giftig och alltmer auktoritär vind över västvärlden. Sekel av framsteg och utveckling ska kastas över ända för att behaga en ny, extrem rörelse: woke-rörelsen.

Innebörden av ”woke” är att bli medveten, att vakna upp (det är inte för inte som jag lätt relaterar till tyskans Erwache). Att vi ska bli mer medvetna om förtryck och orättvisor låter möjligen ofarligt på ytan. Det kan rent av vara nyttigt att se på sig själv utifrån ibland, och definitivt viktigt att lyssna på andra människors upplevelser av samma fenomen. Minst lika viktigt är det att se igenom den ofta glättiga fasaden i politiska system och makthavares retorik.

Wokeismen bär emellertid på djupa underliggande auktoritära drag. Den vill rycka upp normer med rötterna, stöpa om människors sätt att tänka, prata och skriva och straffa alla avfällingar.

Wokeismen strävar efter ”mångfald” och minoriteters rättigheter, vill avslöja strukturell rasism och bristande ”representation” på alla samhällsområden.

Så låter det. Sättet att göra detta på är dock ofta att rikta generaliserande och hatiska utspel mot vita, att söka efter rasism i varje given situation och samtidigt anklaga människor med vit hudfärg för ”vit skörhet”, ett begrepp som är titeln på woke-extremisten Robin DiAngelos bok.

Wokeismen far fram som en farsot över västvärlden just nu med sitt epicentrum på den amerikanska väst- och östkusten. Så sent som häromdagen var det Golden Globe-galan som hamnade i skottgluggen för sexism och bristande mångfald. Plötsligt har alla ”vaknat”, kommit till insikt. Skådespelare skickar tillbaka sina golden globe-statyetter. NBC vägrar sända galan. Netflix och Amazon hotar med bojkott.

Eftersom Sverige importerar allt från USA, såväl det goda som det dåliga, var det högst förväntat att identitetspolitiken och wokeismen skulle få fäste även här. Vi ser nu hur myndigheter anpassar språkbruk och problemställningar utifrån den nya religionen.

Hit hör även 1177 Vårdguiden, där någon fattat beslutet om språkliga riktlinjer som går ut på att 1177 ska undvika orden ”kvinna” och ”man”.

Eftersom alla inte är fullt införstådda med identitetspolitikens och genusvetenskapens gåvor till mänskligheten kan det ibland vara nödvändigt att ändå använda dessa förbjudna ord. Men då görs det med en disclaimer som förklarar vad som menas (hur ska någon annan förstå vad en kvinna och en man är?).

1177 är ingen liten sak. Det är inte stängselnämnden i östra Göinge utan en aktör dit hundratusentals, ja kanske fler, vänder sig varje år för råd.

Detta är ett intressant exempel, ty denna gång har reaktionerna kommit även från vänsterhåll. Margot Wallström reagerade med förfäran på Twitter (och fick mothugg från woke-vänstern). Wallström verkar inte riktigt ha hängt med sitt partis utveckling.

Wokeism, postmodernitet och identitetspolitik går in i varandra. De är tre skolor som står för kunskapsförakt och anti-intellektualism draperat i intellektualismens omslagspapper. Kort och gott rappakalja i finkläder.

Det är lätt att dra slutsatsen att woke-kulturen håller på att ta över hela samhället. Det känns ibland så. En sak är i alla fall säker: rasbegreppet har gjort storstilad comeback. Nog är det en smula ironiskt att vi i vårt moderna tidevarv, när vi strävar efter att vara så oerhört toleranta och antirasistiska, fokuserar alltmer på människors hudfärg och etnicitet.

Att vara woke är dock motsatsen till att vara färgblind, det är att alltid se hudfärg. Att inte lägga fokus på en persons hudfärg är nämligen ett förnekande av rasismens själva existens.

Redan här inser vi lätt hur denna teoribildning kommer öka rasismen, inte minska den, och göra oss mindre toleranta, inte bättre människor. Raskrig och etniska konflikter tycks vara målet för hela rörelsen. Precis som den nya feminismens mål är könskrig.

Vi väntar tålmodigt på att tidvattnet ska dra tillbaka allt detta och förpassa dessa idéer där de hör hemma. Men tills det händer finns det bara ett sätt att bemöta dem: med motstånd.

Galenskap anno 2021.