Som småbarnsförälder försöker man ständigt arbeta med tydlighet och förutsägbarhet. Det är inte alltid det lyckas, ska villigt erkännas, men jag tror på principen och jag är övertygad om att barn mår bra av tydliga och förutsägbara rutiner i vardagen. Det ger trygghet och stabilitet. Att lära ut normer och sunda värderingar, att visa på vad som är rätt och fel, är en självklar del av föräldraskapet.

Särskilt viktigt är det kanske just nu, när samhället genomgår en normupplösning och den så kallade normkritiken tar plats överallt. Det är inte ett dugg konstigt att barn far illa i vår tid när de till och med låg- och mellanstadiebarn uppmanas att ifrågasätta sin könsidentitet och får veta att man kan vara pojke eller flicka lite hur och när man vill. Den explosionsartade ökningen av könsdysfori bland unga kommer med stor sannolikhet att betraktas som ett av de större övergreppen på barn i Sverige i modern tid.

”Vad identifierar du dig som?” Aldrig under min uppväxt fick jag den frågan, och det gick faktiskt ganska bra ändå. I dagens hbtq-certifierade samtid är den frågan däremot ständigt aktuell. Och vad man identifierar sig som hänger tydligen lite på dagsformen.

Att normupplösarna vill att begrepp som kvinna och man ska upphöra att existera, och har lyckats få med stora myndigheter på detta skojeri, är tydligt. Vi är uppenbarligen på väg in i en mörk era där det vi kommit att betrakta som det normala och trygga rivs ned och förstörs.

I en absurd debatt i SVT:s Aktuellt försökte Ivar Arpi på någon sorts lågstadienivå förklara att det faktiskt finns två kön. En viktig poäng som Arpi gjorde var att svenska myndigheters nyspråk bara är en del av en större rörelse i hela västvärlden. Det är inte ett svenskt fenomen och inte ens längre ett amerikanskt utan en västlig farsot vi nu bevittnar.

Ett exempel ur högen är att en spansk politiker blev avstängd från Twitter för att ha skrivit att en man inte kan bli gravid. Det betraktades som ”hat”. Sociala medieplattformar eldar alltså på galenskapen, och det har pågått länge.

Det vi nu bevittnar är en extrem rörelses kamp för normupplösning. Kärnfamiljen har länge varit en måltavla för postmodernisterna, och nu ser vi vad jag brukar kalla ”den moderna familjen” ta plats. Det är plastpappor, halvsyskon, skilsmässor, sladdbarn med en ny partner, ännu en skilsmässa, huller om buller. Och mitt i allt detta står barn och undrar var de hör hemma. De ska inte ens få tillåtas vara trygga med sitt kön längre.

I denna verklighet är det egentligen inget konstigt i att landets tredje största stad, vars ekonomi hade varit i ruiner om inte för det kommunala utjämningssystemet, lägger närmare en miljon kronor på en stor rosa enhörning. Enhörningen är en perfekt spegelbild av ett land som låter trams och galenskap dominera.

Sverige har blivit ett dårarnas paradis. Frågan är hur länge vi kommer tillåta att detta håller på.