Om ett år är det valrörelse. Då kommer den sittande regeringen att skryta med hur många fler som är i arbete i dag jämfört med 2014, utan att nämna befolkningsökningen under samma period. Den kommer berätta hur många fler som arbetar i svensk välfärd (hundra tusen!) men inte nämna att arbetslösheten faktiskt är högre i dag än när regeringen Löfven tillträdde.

Det socialdemokratiska valmaskineriet kommer förmodligen även försöka övertyga väljarna om att den har lyckats vända utvecklingen med allt fler skjutningar och sprängningar. Precis som med migrationspolitiken kommer den ta åt sig äran att ha begränsat ett problem de själva ansvarat för att skapa.

Ännu är det oklart vilken paroll Socialdemokraterna kommer ha. Efter åtta år vid makten är det inte helt lätt att sälja in sig igen.

Sannolikt kommer Partiet utmåla sig som något slags trygg hamn på ett stormigt hav. Det är en tuff värld där ute, men vi har åtminstone Löfven. Typ. Därtill kommer naturligtvis den redan inarbetade skrämselpropagandan att oppositionen är ett hot mot demokratin.

För en regering som faktiskt åstadkommit något hade det varit enklare. Då hade den kunnat peka på verkliga framgångar som gjort Sverige till ett bättre land. Men Löfvens två mandatperioder kan inte beskrivas som annat än en katastrof. Det är inte så att vissa saker har blivit bättre och andra sämre. Ingenting har gått i rätt riktning.

Gängkriminaliteten har, ursäkta uttrycket, exploderat. Vårdköerna ökat, som vanligt under socialdemokratiska regeringar. Arbetslösheten började öka redan under den långa högkonjunkturen. Över hälften av alla utrikes födda barn har låg ekonomisk standard, enligt SCB. Skolresultaten vänder inte uppåt, vilket fick regeringens underhuggare att fuska för att tillskansa Sverige ett bättre Pisaresultat – och sedan mörka detta för oppositionen.

Pisaskandalen är bara en av många. Vi har haveriet runt Transportstyrelsen, terrordådet på Drottninggatan som kan kopplas direkt till regeringens migrationspolitik, en migrationsrelaterad brottslighet som både länsar landet på välfärdsmiljarder och dödar oskyldiga på Ikea och på öppen gata samt en växande otrygghet bland båda gamla och unga. För att nämna blott några saker. Att Socialdemokraterna nu verkar vilja ge sig på småspararna genom att begränsa den populära sparformen ISK är bara grädde på det folkföraktande moset.

Åtta år är en tillräckligt lång tid för att bedöma vad en regering har åstadkommit. Vi vet vad Löfvens gäng går för. Vi har facit, ett förfärande sådant.

Seriöst. Vad mer behöver ni?

Trots allt detta vet vi redan nu att runt 40 procent av svenska folket direkt eller indirekt kommer ge denna regering fortsatt förtroende. De har dessutom goda chanser att lyckas.

Problemet är att vissa bekymmer har blivit permanenta och att det har skett en tillvänjning hos befolkningen. Människor är helt enkelt vana vid att anpassa sitt liv utifrån risken att bli rånad eller våldtagen, att huka för nya skatter och bara fortsätta som vanligt. Denna kokad groda-attityd kan vara det som räddar kvar S vid makten – kombinerad med en impotent opposition.

Jag längtar bort till en stuga i skogen mer än kanske någonsin tidigare.

Se även:
Maktkampen (SVT Play)