Snart kan Sverige stå inför ett extra val. I andra europeiska länder är detta inget ovanligt, men i föregångslandet i norr beskrivs det som politiskt kaos och ett skäl för stor oro. Detta är förstås en del av ett politiskt spel, säkert delvis förklarat av påtaglig nervositet hos både partier och anhängare just nu.

I själva verket är ett extra val ett demokratiskt verktyg för att lösa upp knutar som politikerna själva har lyckats skapa genom att inte respektera valresultatet 2018. Eller 2014. När väljarna röstat fel har politikerna vänt ut och in på sig själva för att behålla status quo.

Det mest flagranta och äckliga försöket till odemokratisk tango var den så kallade Decemberöverenskommelsen. Den var ett unikt försök att neutralisera svensk riksdag, landets folkvalda församling, i syfte att hjälpa en minoritet att få igenom sin budget. DÖ var ovärdig en västerländsk demokrati och ett typexempel på vad sektbeteende inom politiken kan leda till.

På måndag ska Stefan Löfven ge besked om huruvida han utlyser extra val eller om vi får talmansrundor. Det är svårt att se någon framkomlig väg för det senare alternativet i dagsläget.

Halvhjärtade försök görs visserligen in i det sista. Moderaterna sträckte under lördagen ut handen till Centerpartiet, väl medvetna om vad svaret skulle bli. Men de gjorde det för att avslöja Centerns hyckleri. C hävdar ju att det är sakpolitiken som är avgörande, men när M erbjuder ett antal reformer säger Lööf nej på grund av SD. Såklart.

Sakpolitiken har inte varit relevant på väldigt länge. Svensk politik har alltmer kommit att handla om partiers sällskap, och det är C som har varit drivande i den utvecklingen. Hela januarisamarbetet bygger som bekant inte på en gemensam idé om en färdriktning för landet utan på antipati mot ett enskilt politiskt parti.

Att Centerpartiet rycker ut och räddar en socialdemokratisk regering är, som Henrik Jönsson förtjänstfullt visade i sin senaste lördagsfilm, inget ovanligt. C har ett antal gånger gjort just detta, och banden mellan S och C tycks nu åter har knutits starkare.

Annie Lööf får kalla sig för en oberoende liberal kraft hur mycket hon vill. I realiteten är C i dag ett stödparti till S med ett gemensamt mål att bilda regering efter nästa val, och det är det snart bara centerpartister som inte kan medge öppet. C är, precis som S, ett vänsterparti med vissa marknadsekonomiska inslag.

Den rådande regeringskrisen visar att påhitt som DÖ och JÖK har nått vägs ände. Det är dags att börja respektera valresultatet och bete sig som vuxna människor.

Det kan inte vara omöjligt, även om riksdagen med statsvetaren Stig-Björn Ljunggrens ord ser ut som ett sprängt skithus.