”Ett regeringsunderlag med L, C, MP och S består av lika många borgerliga partier som ett med M, KD och SD”, skriver DN och underkänner därmed Ulf Kristerssons tänkta regeringsunderlag. Texten är en infantil smörja, en lek med ord och begrepp. Dock reser den en ganska relevant fråga: vad är egentligen borgerligheten i dag?

Under den korta tid som Alliansen fanns, var det enkelt. De fyra partier som ingick i samarbetet var den svenska borgerligheten.

Det var en tämligen bred palett som sträckte sig från vänsterliberaler i C och L till konservativa i KD. Men samarbetet fungerade eftersom det dels fanns en gemensam vilja att hålla Socialdemokraterna borta från makten, dels en idé om stora förändringar som partierna ville genomföra. En del bra, en del betydligt sämre. Men det fanns en ganska bred samsyn.

I de frågor som alliansregeringen drev är samsynen fortfarande tämligen stor mellan de fyra partierna. Däremot spretar de betänkligt i för Sverige avgörande frågor som migrationen, integrationen och kriminaliteten. Då spelar det mindre roll om de forna allianspartierna skulle kunna enas om höjt RUT-avdrag eller sänkta arbetsgivaravgifter.

Det är inte sådana perifera frågor som avgör Sveriges framtid – det är hur vi sätter stopp för det stora migrationsexperimentet, tar fajten mot den systemhotande kriminaliteten och skapar någon sorts sammanhållning i landet igen.

Dessa frågor är viktigare än vilken etikett som enskilda partier sätter på sig själva. När DN hävdar att ”ett regeringsunderlag med de fyra allianspartierna och MP innehåller ett borgerligt parti mer än en koalition med M, KD, L och SD”, som om det var ett kvitto på kvalitet och kompetens att kalla sig borgerlig, visar ledarskribenten att personen inte är intresserad av sakpolitik. Bara att hålla SD ute.

Var och en bör fråga sig vad en gammal alliansregering skulle kunna åstadkomma ihop med MP. Det är lättare att se vad en sådan regering inte skulle kunna åstadkomma. MP har lagt krokben för snart sagt alla tänkbara skärpningar i allt från kriminalpolitiken till migrationspolitiken och skulle, som tungan på vågen, utnyttja sin situation för att göra exakt samma sak i en annan regeringskonstellation. Det begriper till och med en värphöna.

Miljöpartiet är tvivelsutan det part som har fått störst inflytande utifrån sin storlek under det senaste decenniet. Det har varit ett alltigenom skadligt inflytande över svensk politik och samhällsutveckling. En ny regering, vare sig den kallar sig borgerlig, liberal, konservativ eller Snurre Sprätt, måste inse att det inte går att vända den pågående utvecklingen genom ett samarbete med ett verklighetsfrämmande extremistparti som MP.

Vad är och representerar egentligen ”borgerligheten” i dag? Ingen kan ge ett relevant svar. Begreppet har blivit både överflödigt och förvirrande. I stället för att hävda att han vill bilda en borgerlig regering borde moderatledaren lägga begreppet åt sidan.

Centerpartiet har valt att liera sig med Socialdemokraterna, sannolikt med siktet inställt på en rödgrön regeringssamverkan efter nästa ordinarie val. De får kalla sig borgerliga eller liberala hur mycket de vill, men det Annie Lööfs vägval innebär är fortsatt sossestyre, ett fortsatt avgörande inflytande för MP och en samhällsutveckling som fortsätter i tangentens riktning. Ja, i natt sköts en polis till döds.

Det är detta Sverige som Lööf vill bevara och upprätthålla genom samverkan med S. En ny regering kan därför inte innehålla vare sig S, C eller MP om den ska bryta utvecklingen.